att fly
45 sekunder. My ass.
(försöker boka en resa till london, men ryanair och jag kommer inte alls överens. Och jag är stressad samtidigt. Kom igen då!!)
Lögnen
jag löste din gåta
förstod vad du gömt
såg rakt igenom dig
transparens
du försvann
blev en vit fläck
på ett oskurat golv
du vill vinna det bästa ur mig
vill vara ung och dum
och samtidigt
hålla mig i handen
fast liksom
se åt andra hållet
du låtsas att allt är bra
spela teater
leker hollywood skådis
åh älskling
allt är fint
(samtidigt så kastar du framtiden ut genom ett fönster)
jobbiga veckor.
Det förklarar liksom en del man gjort.
Och så förstår jag knappt hur han står ut.
Men det gör han.
Och det är han så jävla fin för att han gör.
(och förlåt för att jag rub-it-in-your-face med hur bra en viss kille är. men så är det liksom bara)
My So-called life
En serie som får en att känna sig fjorton och bara känna massa massa massa. Fint, helt enkelt.
och jag mötte jens.
helt makalöst.
klarblå jackor och vita peter pan kragar
Jens Lekman
ÄNTLIGEN! Ikväll ska jag få se Jens Lekman. Jag hoppas att det är lika fantastiskt som jag hoppas att det ska vara. ÅH! Peppen!!
för att det är höst och sånt
"I know you love me for all the reasons everyone hates me" "Honey Bunny" Girls
glider runt i veckad skir långkjol, en äkta marinjacka från myrorna, en 30-tals inspirerad hatt samt mina låga dr martens.
Tillbaka i Lund och allt är nog lite för lika fast ändå är allt helt annorlunda. How can I even begin to describe.... den här staden. hatkärleken.
Kärleken till de sena nätterna, de ljudliga skratten, dansandet, stämningen. men hatet till hur man glömmer allt som betyder något för allt det där, samt att man står mitt i vardagen och känner sig ensam i vimlet, fast på lördagen är man hemma i vimlet. Då är vimlet ens vän.
Allt som allt var det så skönt att komma hit, men insåg att allt var inte lika perfekt som jag mindes det.
Det är den där strukturen jag vill skapa som jag aldrig riktigt lyckas med, men vad fan, snart fyller jag tjugo, jag är ung, struktur ska man inte ha då. Eller något.
Nu ska jag kolla på the new girl och beställa kläder från asos. Morgondagarna består mestadels av plugg inför nästa veckas tenta.
gråa (egentligen soliga) sommardagar
drog på mig en förkylning med tillhörande yttepytte feber efter emmaboda. Detta kombinerat med saknad av en viss person och ett visst liv gör mina dagar gråa. 7 dagars jobb kvar nu. 7 7 7. Det är inte mycket. 21 dagar tills du är här. Det är mer.
annars
1. jag ska på äventyr nästa höst. Det är nästan bestämt i min hjärna nu
2. jag skrev en låt idag, eller låttext. Duktig tjej
3. mina tankar är bara: snart snart snart är du tillbaka igen. snart är allt som det brukar vara.
Hem, ljuva hem?
att åka från den äkta hemkänslan för att komma hem till en tom säng och tomma jobb-tankar. Tur att det bara är fem dagar tills du kommer hit. Jag räknar redan dagarna, minuterna, sekunderna. Hoppas på att sommaren ska vara över så jag kan vara nära dig nästan jämt.
semester-bubblan har tagit över mig och säger åt mig att jag är på fel plats och att jag inte alls borde jobba. Det känns ju bäst att bara vara. med dig.
löjligheter, jag vet. Men fan. vad. jag. saknar. dig... redan.
Ny musikblogg!!
Man kan ju undra om jag har för hobby att skapa nya bloggar. Antagligen inte, men ändå.
Jag spelade på sydskånskas sommarfest. Atmosfären var tät av konversationsmoln och alkoholen höjdes till taket.
Då skulle jag spela. Då stämningen var på topp.
Jag slog mig ner vid min lilla keyboard. Jag försökte förklara att jag skulle dra ner stämningen lite med mina lugna pianolåtar. Jag satte igång. Darrig och en aningens full. Jag har aldrig förr spelat full.
Fick något i halsen första låten, hamnade i skarven på den andra och spelade helt fel på den tredje. Värsta framträdandet någonsin.
Ändå, när jag klinkade ensamt med högerhanden på "short-haired ballerina" upptäckte jag att det var helt tyst. Atmosfären var tom på konversationsmoln. Himelen var öppen.
Jag fick stående ovationer och fick spela extranummer. Möttes av tårögda ögon och mållösa tungor. Människor som stammade fram meningar om att jag måste ta tag i det här. Det där är för bra för att inte göra något åt. Skit i skolan och satsa på musiken, för tusan.
En sa, "det kändes som att man en dag kommer titta tillbaka och tänka " jag såg HENNE"".
Detta och mycket annat gjorde att jag bestämde mig för att satsa på musiken igen. Försöka skriva mer musik, spela mer, våga mer. För jag är visst bra, jag är visst speciell.
Därför har jag skapat en musikblogg. Den heter short-haired ballerina efter mina låtar, och där kan man få följa mina fotspår in i någonslags musikdröm. Allt är bara drömmar antar jag. Men jag måste försöka. Jag skulle hata om jag aldrig försökte
Bloggen: http://www.shorthairedballerina.blogspot.com
S som i Sångerska - eller hur jag inte blev något.
Popstjärnedrömmen började egentligen redan som väldigt liten. Mamma sjöng alltid godnattsånger för oss. Det var antagligen de där john blund sångerna och min favorit om "en liten kittemitt som tatt och tola tig" som fick mig att vilja börja sjunga. Mamma sjöng mest hela tiden för oss, för hon hade en idé om att det fick oss att lära oss saker. Mamma formulerade till och med egna små sånger till oss.
Dock ska sägas att mamma inte har någon vidare sångröst. Det är inget jag ärvt. Men den kreativitet och vilja min mamma hade, fördes vidare.
Jag minns ögonblicket då jag bestämde mig. Det är möjligt att det är en efterkonstruktion, såsom många barndomsminnen är, men jag är nästan säker. Jag var runt fem och satt och kollade på fem myror är fler än fyra elefanter.
De kom till bokstaven s. Magnus och Brasse rabblade yrken på S men inget ville Eva ha. För hon skulle bli S som i sångerska.
Och det skulle jag med.
Jag gick in till Mamma i köket och sa att jag också skulle bli sångerska. Jag skrevs in i en kyrkokör och fick börja på piano. Jag började skriva sånger, främst när jag satt och gungade i äppelträdet i vår trädgård. Vissa spelade mamma in på kassett, men vissa finns också kvar i minnet. En av de som spelades in hette "Nämen åh vad jag letat efter dig" som handlade om någon som hade tappat bort sin bästa vän men funnit den igen.
När vi åkte bil så sjöng jag jämt. Jag satt med hörlurar men sjöng ut. Mina äldre bröder irriterades väldigt mycket, men mina föräldrar sa alltid att de skulle låta mig sjunga.
En av mina genombrott var när blyga lilla jag valdes till huvudrollen i musikalen vi skulle göra med kören. Jag minns än hur chockad jag var. Jag hade inte räknat med något solo nr. Musikalen handlade om människokroppen och jag skulle spela hjärtat.
Efter det fick jag självförtroende. Drog mig ur kyrkokören, för jag var inte kristen och började istället på musikskolan. Då började jag få sjunga på varenda konsert och jag älskade det. Älskade att blomma ut på scenen.
Jag startade mitt första band i tredje klass. Det var jag och två tjejer till. Vi bytte namn mest hela tiden och tränade mestadels på att skriva autografer. Vi skrev faktiskt två låtar, den ena var "ser du mig" som egentligen var en svensk text på Destinys Childs "say my name" samt "Brinner för dig". "Brinner för dig" skickade vi in till lilla melodifestivalen, vi kom dock inte vidare.
Tjejbandet splittrades efter nederlaget. Jag fortsatte skriva låtar och började så sakteliga lära mig ackord. I nian startades mitt andra band, "The Diary of a Liar". Vi var också bara tjejer och skrev faktiskt inte en enda låt. Vi spelade endast covers, men vi hade ganska kul. Oftast hängde vi bara i replokalen som vi sprejade med silverfärgsspray. Vårt stora gig var dagen innan skolavslutningen.
Då sjöng jag också upp en egen låt som jag kompade alldeles själv, för första gången. Jag hamnade i lokaltidningnen och kände mig nöjd. Jag minns inte ens hur den går nu, men jag vet att den var ganska smörig.
Jag valde estetisk linje på gymnasiet och började skriva låtar på allvar. Problemet var att jag fortfarande var blyg och skämdes över mina förmågor. I slutet av första gymnasiåret sjöng jag upp för betyg i Sång A med min egen låt. Det kändes som en vinst.
Någonstans backade jag ändå tillbaka under gymnasietiden. Hemma var jag van vid att alla ögon var på mig och att jag hade plats på varje konsert. I den nya staden och nya skolan var inte detta längre självklart. Det var svårare att ta plats än att få plats tilldelad, insåg jag.
I trean sa jag till. Jag såg till att jag hamnade i den ensemble jag ville vara i och fick den sånglärare jag ville ha. Jag slutade bittra och agerade istället. Detta resulterade i ökat självförtroende och mer sjungande.
Sedan tog gymnasiet slut och jag försökte möta verkligheten genom att läsa vidare på universitetet. Jag kände mig ung och tänkte att jag inte behöver lägga drömmarna på hyllan. Men jag är inte ung. Inte i pop-branschen.
Kanske måste jag acceptera att dessa drömmar aldrig kommer besannas. Jag har inte riktigt motivationen att försöka, tyvärr. Mestadels för pessimismen jag känner. Om jag hade trott på mig själv hade jag kanske redan varit popstjärna, men tyvärr tror jag inte att jag har något annorlunda från någon annan. Och även om det vore så, är jag nog inte det som efterfrågas.
Samtidigt ser jag mig själv när jag är gammal, som ångrandes lider över att jag aldrig ens försökte. Jag tillhör ju generationen som växt upp med att blivit intalad att man kan göra allt, samtidigt som man inte ska ta för mycket plats. Det är väldigt problematiskt. Jag försöker fråga mig själv om jag bara borde satsa, men då stänger jag plötsligt en annan dörr. Jag jobbar frenetiskt för att hålla alla dörrar öppna.
Och jag tänker inte stänga dörren till sångerska-drömmen. Inte när jag tänker på femåriga jag eller åttiofemåriga jag. Båda ska vara nöjda.
Popstjärnedrömmen började egentligen redan som väldigt liten. Mamma sjöng alltid godnattsånger för oss. Det var antagligen de där john blund sångerna och min favorit om "en liten kittemitt som tatt och tola tig" som fick mig att vilja börja sjunga. Mamma sjöng mest hela tiden för oss, för hon hade en idé om att det fick oss att lära oss saker. Mamma formulerade till och med egna små sånger till oss.
Dock ska sägas att mamma inte har någon vidare sångröst. Det är inget jag ärvt. Men den kreativitet och vilja min mamma hade, fördes vidare.
Jag minns ögonblicket då jag bestämde mig. Det är möjligt att det är en efterkonstruktion, såsom många barndomsminnen är, men jag är nästan säker. Jag var runt fem och satt och kollade på fem myror är fler än fyra elefanter.
De kom till bokstaven s. Magnus och Brasse rabblade yrken på S men inget ville Eva ha. För hon skulle bli S som i sångerska.
Och det skulle jag med.
Jag gick in till Mamma i köket och sa att jag också skulle bli sångerska. Jag skrevs in i en kyrkokör och fick börja på piano. Jag började skriva sånger, främst när jag satt och gungade i äppelträdet i vår trädgård. Vissa spelade mamma in på kassett, men vissa finns också kvar i minnet. En av de som spelades in hette "Nämen åh vad jag letat efter dig" som handlade om någon som hade tappat bort sin bästa vän men funnit den igen.
När vi åkte bil så sjöng jag jämt. Jag satt med hörlurar men sjöng ut. Mina äldre bröder irriterades väldigt mycket, men mina föräldrar sa alltid att de skulle låta mig sjunga.
En av mina genombrott var när blyga lilla jag valdes till en av huvudrollerna i musikalen vi skulle göra med kören. Jag minns än hur chockad jag var. Jag hade inte räknat med något solonummer. Musikalen handlade om människokroppen och jag skulle spela hjärtat.
Efter det fick jag självförtroende. Drog mig ur kyrkokören, för jag var inte kristen och började istället på musikskolan. Då började jag få sjunga på varenda konsert och jag älskade det. Älskade att blomma ut på scenen.
Jag startade mitt första band i tredje klass. Det var jag och två tjejer till. Vi bytte namn på bandet mest hela tiden och tränade mestadels på att skriva autografer. Vi skrev faktiskt två låtar, den ena var "ser du mig" som egentligen var en svensk text på Destinys Childs "say my name" samt "Brinner för dig". "Brinner för dig" skickade vi in till lilla melodifestivalen, vi kom dock inte vidare.
Tjejbandet splittrades efter nederlaget. Jag fortsatte skriva låtar och började så sakteliga lära mig ackord. I nian startades mitt andra band, "The Diary of a Liar". Vi var också bara tjejer och skrev faktiskt inte en enda låt. Vi spelade endast covers, men vi hade ganska kul. Oftast hängde vi bara i replokalen som vi sprejade med silverfärgsspray. Vårt stora gig var dagen innan skolavslutningen.
Då sjöng jag också upp en egen låt som jag kompade alldeles själv, för första gången. Jag hamnade i lokaltidningnen och kände mig nöjd. Jag minns inte ens hur den går nu, men jag vet att den var ganska smörig.
Jag valde estetisk linje på gymnasiet och började skriva låtar på allvar. Problemet var att jag fortfarande var blyg och skämdes över mina förmågor. I slutet av första gymnasiåret sjöng jag upp för betyg i Sång A med min egen låt. Det kändes som en vinst.
Någonstans backade jag ändå tillbaka under gymnasietiden. Hemma var jag van vid att alla ögon var på mig och att jag hade plats på varje konsert. I den nya staden och nya skolan var inte detta längre självklart. Det var svårare att ta plats än att få plats tilldelad, insåg jag.
I trean sa jag till. Jag såg till att jag hamnade i den ensemble jag ville vara i och fick den sånglärare jag ville ha. Jag slutade bittra och agerade istället. Detta resulterade i ökat självförtroende och mer sjungande.
Vid slutet av sista gymnasieåret sa min pianolärare till mig att jag kommer att bli något. Det var svårt att poängtera vad, men jag skulle på något vis bli känd.
Sedan tog gymnasiet slut och jag försökte möta verkligheten genom att läsa vidare på universitetet. Jag kände mig ung och tänkte att jag inte behöver lägga drömmarna på hyllan. Men jag är inte ung. Inte i pop-branschen.
Kanske måste jag acceptera att dessa drömmar aldrig kommer besannas. Jag har inte riktigt motivationen att försöka, tyvärr. Mestadels för pessimismen jag känner. Om jag hade trott på mig själv hade jag kanske redan varit popstjärna, men tyvärr tror jag inte att jag har något annorlunda från någon annan. Och även om det vore så, är jag nog inte det som efterfrågas.
Samtidigt ser jag mig själv när jag är gammal, som ångrandes lider över att jag aldrig ens försökte. Jag tillhör ju generationen som växt upp med att blivit intalad att man kan göra allt, samtidigt som man inte ska ta för mycket plats. Det är väldigt problematiskt. Jag försöker fråga mig själv om jag bara borde satsa, men då stänger jag plötsligt en annan dörr. Jag jobbar frenetiskt för att hålla alla dörrar öppna.
Men jag tänker inte stänga dörren till sångerska-drömmen. Inte när jag tänker på femåriga jag eller åttiofemåriga jag. Båda ska vara nöjda.
Jag var gjord för dagar med dig
jag var gjord för dagar med dig.
kan vi skratta i kapp en kväll igen
rör mig där du kittlar mig mest
jag vill bli din om och om igen
försöker säga något du aldrig hört
men jag är bara som dig
och vi är bara människor
skrapsåren trycks mot oss
men vi kysser ändå
kanske vet vi lite mer att vi finns
när du blöder
jag var gjord för dagar med dig
med flätade fingrar
och de konstanta lätta skratten
att undra vad du skrattar åt
men att liksom bara veta
att du är gjord för dagar med mig
00.27
Har en slem-klumps dag/vecka/månad
bara håll mig
så jag kan känna mig mänsklig igen.
for all to see
♡
att ständigt le är min nya vana
(tenta-störning på högsta nivå)
Uppdatering
har tagit påskhelgen till vila med familj och att bli kompis med FN-stadga och andra juridiska dokument. Denna vänskap ska fördjupas under veckan fram till fredag då tentan ska in. Ångestfyllt det där med tenta. Att gå runt i en vecka och känna konstant ånger och stress. Dock har jag inte känt detta denna gång, då jag varit ute i lugnaste svanhalla där ingenting kan stressa en. Nu vill jag hem till fartfyllda Lund och det vanliga livet. I Helgen är det valborg och mina vibbar säger att det kommer bli bra.
upplyser alla om denna uppdatering är mest just en uppdatering. För jag är världens sämsta bloggare, ungefär.
lägg ner lite hjärta i det här
vill bara säga: DU. jag behöver faktiskt inte dig. jag klarar mig själv.
men så är det ju inte.
Attans.
nyheter
fyller mina dagar med att göra ingenting fastän jag måste göra allt.
har lite kul till er stackare som läser denna tråkiga blogg: jag bloggar ännu mera!
Ta tag i sitt liv var det ja. tillbaks till det!
fredag den 1 april:
puss puss puss puss puss puss puss puss puss puss pusss puss puss puss
Iphone-mani
Efter många om och men har jag beställt en iphone som ska komma till mig nästa vecka! Kommer bli väldigt spännande. Beställde också ett skal till, som var så himla fint!
Det ser ut som en kamera! Hoppas verkligen att det är så här fint i verkligheten!
jag beställde det på en amerikansk hemsida, men det blev 16 dollar med frakt. Det är inte dyrt, då skalen i Sverige kostar ungefär så eller mer. Var inge krångligt att beställa, vi får väl se om den lyckas komma hela vägen till Sverige.
