åkte hem till Osby-lugnet för lite kurering. Fick mat på bordet, bäddad säng och en stor TV att titta på.

Det är så skönt att landa här ibland. Det är alltid så att jag påminns om vem jag är när jag kommer hit.

Framförallt påminns jag om vem jag varit.

Se tillbaka på gamla foton och läsa mina gamla dagböcker. De bästa var från mellanstadiet och början av högstadiet. Då skrev jag en lista på vilka jag var kär i varje vecka, fast med en parantes i slutet där det står att jag inte är kär. För kär var ett farligt ord, liksom. Nummer ett var att hångla med någon lite söt pojke.

Sedan blev det lite tristare när jag blev äldre och var på andra hållet. Kär var inget farligt ord, inte heller älska eller hata. Snarare slängdes dessa ord runt lite för mycket och allt blev för berg-och-dalbanigt för att ens orka läsa.

Mamma gjorde hemmagjord glass med hemmagjord kolasås och det känns faktiskt riktigt bra att vara hemma. Det är skönt att känna sig vuxen hemma. Se tiden gå. Bli behandlad som en vuxen.

imorgon blir det hem igen till stress och uppsats. Jobbigt. De kommande fem veckorna är bara stress stress stress.

Jag är hemma sjuk och tråkar ut mig själv med att plugga och ligga still. Äntligen har jag fått mitt spotify att funka så här får ni en jätte fin lista med massor av bra musik.

Lo-fi  indiepop. Lite som Allo darlin' fast manlig sångare.

Devils Hearts Grow Old - La Sera (äntligen på spotify, yeyeyey!)

En av tjejerna i Vivian girls sidoprojekt. Låter ungefär som vivian girls fast mindre punkigt.

Skramlig indie-rock. Man måste älska, typ. Man hör lite joy division, fast detta är mycket snabbare och rockigare.

Firehorse låter lite som Feist och Cat power fast med lite beats till. Så bra.

Jag rusar på Stanstedt Express som skulle ta mig till flygplatsen. Jag sätter mig på första plats som är öppen, såklart i en kupé fylld med svenskar. Det var två gäng. Ett gäng 40+ Stockholmare som pratade sån där stockholmska som man tror att ingen pratar för det låter liksom som en parodi. Alla n-ljud blir nasala och alla ä blir e. Det andra gänget är något yngre, och från skåne. De pratar bred malmöitiska.

Jag kramar min nya dr. martens väska och hoppas att ingen ska märka att jag är svensk. Kanske slipper jag då prata med dem?

Vi kommer snabbt ut ur city och utanför rutorna ser jag östra London. Där mimmi bor, där jag spenderat hela helgen.

De både mansgängen suckar ljudligt och uttrycker saker såsom "Londons baksida" , "Det här såg ju inge vidare ut", "Usch" osv.

Jag bara log för mig själv, inte så att det syntes. Mest för att jag hade en så himla annan syn på vad som var fint.

Och för att det kändes som de var turister, och det var liksom inte jag (fast jag egentligen var det).

Jag såg framför mig hur de bott på hotell med hotellfrukost, vita lakan och kristallkronor. Spenderat pengar på en svindyr engelsk bar. Tittat på Big Ben och varit på präktiga viktiga museum.

Vad hade jag gjort? Jag har hängt runt i Second hand butiker, druckit massor med té, gått på källarklubbar, rantat över att London city var alldeles för crowded för min smak, ätit massor av friterad mat, druckit halvlitersburköl, suttit och pratat politik på en heltäckningsmatta, burit en soffa ut ur ett typiskt engelskt radhus, varit på en 50tals replikaklubb, druckit mer té, gått på vintagemarkand, varit i udda-designer-butiker,  och massor massor mera. Typ så mycket man hinner på tre dagar.

Jag hade helt enkelt haft en totalt annan upplevelse än de.

Trots att vi varit i samma stad.

Samtidigt.

Allt slutade med att mannen mitt emot mig smidigt påpekar att hans bakfylla blivit bättre pågrundav att det satt en söt tjej mittemot. Jag börjar fnissa av obehag.

Det blev ganska pinsamt, minst sagt.

Min identitet var avslöjad.

jag kom hem, och pappa ringde. Han sa: Hej Anglofilen, har du haft det bra?

Ja, lite för bra faktiskt.

Måste nog tillbaka.

Finaste helgen med finfina Mimmi. att vandra runt bland gatukonstgator och bläddra bland tusentals secondhand60talsklänningar. Dansa 50talsswing, twista, twista, twista. Befinna sig i en ruffig källare med hipsters som hånglar upp varandra mot väggarna med dunkande minimal techno som liksom bankar i samma takt som mitt hjärta.

jag bara såg hur fint allt var fast allt var så fult.

jag ba' älskade det. Helt enkelt.

Vad tycks?

Bilder på mig några av mina bästa människor som jag vet.

JA, jag vet att jag bara lägger upp massa photobooth bilder fastän jag har en fullt fungerande systemkamera samt iphone. Men tid, alltså. TID! 
Nu sitter jag med en hemtenta som är 36 timmar. Jag har till kl 18 imorgon på mig. Har skrivit 1600 ord, och ska ha minst 2000. Sitter i skiten, med andra ord. Sånt är livet dock ibland, och nu måste jag ju faktiskt sova.

Dock, mitt i all denna ångest över tentor osv osv osv så har jag kommit på namnet på "mig". Till musiken, då alltså.

Det kommer nog att vara KISS ME STUPID! Efter filmen från 1965. Inte för att jag har sett den, utan för att titeln är fin.

Och för att den här bilden, från filmen, är sjukt fin:

(La upp den häromdagen, jag vet, men jag tycker den tål att upprepas.)

Har mycket musikprojekt på gång, men jag har inte spelat in något ännu. bara skriver skriver och skriver lite till. Vill man höra lite gammalt kan man finna det på myspace eller soundcloud. På souncloud finns lite slaskinspelningar som är lite nyare. Tänkte som sagt fixa med namn och logor och sånt med. Kommer väl någongång när livet är lite lugnare.

Nu ska jag återvända till tenta-världen. Ses!

(och wow, jag vet. Ett typ, riktigt blogginlägg. Vet inte vad som föll mig in!)

45 sekunder. My ass.

(försöker boka en resa till london, men ryanair och jag kommer inte alls överens. Och jag är stressad samtidigt. Kom igen då!!)

jag löste din gåta

förstod vad du gömt

såg rakt igenom dig

du försvann

blev en vit fläck

på ett oskurat golv

du vill vinna det bästa ur mig

vill vara ung och dum

och samtidigt

hålla mig i handen

du låtsas att allt är bra

spela teater

leker hollywood skådis

(samtidigt så kastar du framtiden ut genom ett fönster)