Jag brände en skiva (belle and sebastians nya) och lyssnar på den i stereon som tror att den är en gammal vinylspelare. Det knastrar så mysigt. Jag smaskar i mig halvgammalt godis och drömmer om att bo i london någon gång. De söta britpoppojkarna. Dialekten kan nog visserligen göra vem som helst vacker, nästan. Konstigt det där, att sådant kan vara så avgörande.

Det är så lustigt att vara hemma, att påminnas om att jag har så lite kvar här. Små kaksmulor av ett gammalt liv.
Allt är så förvirrande nu. Jag känner mig vilsen, jag känner inte att jag har någon riktig plats någonstans. Hemma brukade alltid vara med dig, nu måste nog hemma vara med mig.


beskriver humöret med den mycket vackra låten Now at last