Det känns som jag gör mest ingenting nuförtiden. Tiden bara försvinner. Fast när jag stannar upp, kommer jag på att jag rusar. Det jag vet att jag inte gör är att läsa kurslitteraturen, jag mest bara bär den med mig, tar upp den, kollar på den. Läser inte. Det händer för mycket runtomkring. Jag är så distraherad.

så kan jag inte sova längre. Bara vrider och vänder och funderar över saker jag helst vill glömma. Typ du och hon och allt som har med det att göra. Eller jag och han, som aldrig kommer ske. "Han" brukar växla, men känslan är ständigt densamma.

Jag försöker hitta något trevligt att drömma om. Det som finns där är London. London kan inte ens välja att inte älska mig. London kan inte lämna mig. Drömmer om att dansa och bara vimla in i någon söt kille som faller pladask för mig. Är det höga krav? Du verkar ju ha hittat det.

Det känns bara så typiskt. Jag hade trott att singellivet skulle vara glammigare. Att jag skulle hitta söta killar överallt som trånade efter mig, fast den det bara är jag som trånar efter dem. Trodde jag skulle gå ut och hitta en söt kille att kyssa första kvällen jag gick ut. Det har gått en månad, och forfarande ingen kyss,

fast det beror på mig ska ni veta. Vem som helst kan väl hitta någon att hångla med på en klubb, det är inte särdeles svårt. Jag har bara svårt att komma in i det livet. Känns fortfarande som att vara otrogen. Tänk dig själv att inte ha kysst någon annan på tre år, klart som tusan det blir lustigt. Jag vet att allt det här kommer gå över och allt kommer bli bra och allt som man säger. Det är bara så förbannat ovant just nu. Allt är så nytt och ovant.

fast på någotvis, älskar jag det ändå. Hatkärlek, ungefär.