(citat, Olof Palme)
i veckan har jag känt snoret frysa i näsan, darrat av skräck vi sittliften, panikgråtit i branta backar och skrattat massvis. Nu är jag hemma. Nu ska jag fördjupa mig i Palme och Kriget mot Terrorismen (inte båda samtidigt, lyckligtvis har det inget gemensamt). Två uppsatser till tisdag. Det är dags att vila ut, imorgon blir det råplugg. so long.

ps. till alla er där ute som verkar bli gråhåriga av ensamhet, så vill jag att ni ska veta att kärlek existerar. Kalla mig klyschig, smörig och vad fasen ni vill, men jag har en så fin Dennis att det gör ont att se på honom ibland. Benen skakar. Det känns som man kokar över inombords. Jag lovar er, man kan verkligen känna så. Man känner så även om det var mer än två år sen första gången han fick mig att skaka. Jag tror blint på hoppet, så jag vet att ni kommer fortsätta hoppas men det viktiga är att inte förlora tron. Tron på att alla kan älska.