Inte bara en av de bästa kärlekssångerna i världen, utan också vår kärlekssång.
Så fin version.

Är det inte underligt att två personer kan träffas och tycka om varandra. Man tänker inte på hur märkligt det egentligen är. Hur små oddsen är att man ska träffa någon man vill vara med. Någon som tycker om en tillbaka.
Det är så märkligt underbart, att ha någon så där som jag har dig. För det är en aning underligt att du älskar mig, kan jag tycka, men jag vill inte grubbla mer över det. Men hur fantastisk är det inte, att finna någon som tycker om även allt det svaga i en. Även det där man gömt och hatat i alla år. Plötsligt har det värde, plötsligt är det fint.
Plötsligt är man inte rädd för att vara naken, att visa upp sig själv.
Visst kan inte kärlek bara vara något kemiskt och vetenskapligt. Inte för mig, kanske kan jag överbevisas. Men för mig kan inte kärlek vara något konkret som kan skrivas ner i en bok. Och om man skulle finna att kärleken bara vara kemiskt och vetenskaplig, hur skulle vi kunna älska då?
Det är som emil jensen sjunger "hur lyckliga kan vi bli, vi som vet vad hjärnorna består av?" eller ja, hela den låten egentligen. Nej, berätta inte för mig om vad kärleken är. Vilka ämnen det innehåller och så. Det förstör allt.
Allt det är underliga, det som gör det så förbannat jävla fint och bra.