'

finaste och fulaste bilden ändå. tusan vad det spritter överallt i kroppen och min äventyrslusta svämmar över.
jag vill bort.

jag har ju varit här så förbannat många gånger.

(citat, Olof Palme)
i veckan har jag känt snoret frysa i näsan, darrat av skräck vi sittliften, panikgråtit i branta backar och skrattat massvis. Nu är jag hemma. Nu ska jag fördjupa mig i Palme och Kriget mot Terrorismen (inte båda samtidigt, lyckligtvis har det inget gemensamt). Två uppsatser till tisdag. Det är dags att vila ut, imorgon blir det råplugg. so long.

ps. till alla er där ute som verkar bli gråhåriga av ensamhet, så vill jag att ni ska veta att kärlek existerar. Kalla mig klyschig, smörig och vad fasen ni vill, men jag har en så fin Dennis att det gör ont att se på honom ibland. Benen skakar. Det känns som man kokar över inombords. Jag lovar er, man kan verkligen känna så. Man känner så även om det var mer än två år sen första gången han fick mig att skaka. Jag tror blint på hoppet, så jag vet att ni kommer fortsätta hoppas men det viktiga är att inte förlora tron. Tron på att alla kan älska.

jag började sumera 2009 i bilder, men insåg hur förbannat lång tid det skulle ta. De bästa händelserna 2009 är kortaffat: Dennis hemkomst och tågluffen. Siesta var roligt, Barcelona-resan var fin, för att nämna några andra bra saker.

detta året vill jag ha mer roligt. Fler resor, fler festivaler, osv. Framförallt fler utomlandsresor.

Nyår var riktigt fint trots strömavbrott, kyla och endast några få deltagare.

äter knäck och skriver om olof palme. jag är trött. mitt huvud är trött. Men vi måste samarbeta

det är så jävla meningslöst att sakna dig. Jag måste sluta med det. Gärna nu.

yrar runt bland gamla meriter
ser välpolerade pokaler och ett flertal medaljer
skrika om min potential

prestationsångest

Har man lyckats en gång
måste man göra det igen
folk såg upp till mig
folk såg ner på mig
men nu syns jag inte alls

en skugga av det själv som
stod bredvid dig

Skryt om dina bleka meriter
om prov, betyg och sånger du en gång kunde skriva
Men vart tog orden vägen?
Jo, de rymde från dina ångestfyllda fingrar

Nu springer du tomhänt över raderna
samma sönderspelade visa
men jag kunde ju,
jag kunde ju känna

längtar till att ge bort saker mer än att få (tecken på att man växer upp..?) och såklat längtar jag till Karl-bertil Jonsson! Familjen är hemma och det är trevligt. Inga stora diskussioner än, men det kommer väl.

min nya bok "Norwegian wood" är så fin (tack Dennis). Jag hör melodin till den vackra beatles låten varje gång jag ser omslaget, men det gör absolut ingenting. Allt är vackert.


Bilderna är suddiga men så jävla vackra (och låten är bra!)


Go jul i förskott, nu ska jag vila skallen ett tag

Kanske var det första gången du skrivit så till någon. Jag tyckte det kändes så. Men aldrig kunde jag veta.
"jag hatar dig"
11 bokstäver. 4 mjuka och 7 hårda som man sa på lågstadiet. Du visste vad det betydde. Du hade läst massvis med böcker om människor som hatat och aldrig riktigt älskat, precis som du.

Jag lät dig hata mig så mycket du orkade.

För mig var hata nämligen bara ett ord med en mindre bokstav än älska.

...för att värma mig igen så lyssnar jag på denna fina skiva på spotify. Vilken man. Underskattad är han!
"Phantasmorgia in two" är favoriten just nu. lyssna

idag skedde en ganska rolig sak. Som de flesta andra historier är det säkerligen inte lika roligt att läsa, men jag ska försöka återge händelsen så roligt som möjligt. Jag var påväg till stationen efter att ha jobbat. Jag hade på mig mina jobbkläder, jag hade en kasse med regnbyxor och tjockare jacka med mig ifall det var kallt. Men jag hade inte på mig något av det. Jag tänkte att  "Det kan ju inte vara så förbannat kallt" och "jag skulle ju se ut som en idiot om jag tog på mig det". Men när jag kom utomhus var det så förbannat kallt. Mina jobbbyxor var alldeles för tunna och vinden blåste rakt igenom. När jag kom in bland träden så bestämde jag mig för att ta på mig regnbyxorna för att kylan var outhärdligt. jag började dra på mig regnbyxorna utanpå mina skor, vilket gick ganska dåligt. Jag drog och drog och fick tillsist på mig ena benet. Jag började på andra benet och sa högt för mig själv "jag hoppas ingen kommer nu". Ja precis. vad hände. Jo. någon stod nästan rakt framför mig och jag blev grymt generad. "hej" sa kvinnan,  och jag sa generat "hej" tillbaka.

Många tankar gick igenom mitt huvud. Kände jag denna person, eftersom hon hälsade? Eller finns det någon regel om att man måste hälsa på människor som ser ut som idioter när de drar på sig ett par regnbyxor mitt på en stig? Jag kom fram till att hon antagligen bara var artig och inte ville att det inte skulle vara allt för pinsamt. Jag var bara så himla rädd att det skulle se ut som om jag tog på mig byxor, som om jag inte hade byxor på mig sen innan. Att det såg ut som jag hade satt mig ner och kissat eller något. Haha. många tankar.  Efter det tog jag inte av regnbyxorna av två anledningar; 1. Det var så jävla kallt. 2. Det var så jävla svårt att få på dem.


Förresten har jag kommit på något positivt om den här bitande kylan; det är (nog, jag har inga bevis för detta) mindre våldtäktsmän ute!

Stannade upp idag när en ambulans körde förbi och alla bilar flyttade åt sidan. Bestämde mig för att gå och besöka din grav.

Igår är det sex år sedan. Fan, vad det är konstigt än att du är borta. jag tänker på dig än.

jag är så mycket mer produktiv på nätterna. På eftermiddagarna orkar jag ingenting, men när det blir kvällning har jag oanade energikällor. Jag tror jag är ett nattdjur. En fladdermus eller något liknande. Uggla känner jag mig lite som. ho-ho. Nu ska jag dra mig till sängs. Godnatt på er.

istället för lång-lördag tar jag lugn-lördag. Det är behövligt. Jag har absolut ingen lust att irra runt på ett disko och dansa till dunk-dunk. Nej idag blir simon & garfunkel, elliott smith, leonard cohen, tim buckley och sådant lugnt.

just nu tänker jag lyssna på dusty springfield och lära mig mer om erövrandet av mexico. Adiòs!

Många bokhandlar är ganska värdelösa. De innehåller nästan bara svenska deckare och lyrikhyllan är oftast ett skämt. Jag blir så ledsen.
Idag när jag var och shoppade böcker så gick jag till Religionsdelen. Majoriteten var om kristendomen. Det var nästan bara biblar, uppenbarelseboken och psaltaren och sådant.
Jag gick till Psykoligi och finner bara självhjälpsböcker som "hur du hittar kärlek" osv. I en hörna står lyriken. Högt upp, ihopträngt så det knappt går att se dem. Som om bokhandeln skämdes över dem. Däremot kan man skylta med kama sutra böcker och sådant (de får de gärna göra, det har jag inget emot. Det är inte det jag menar). Såklart menar jag inte att butiken ska anpassa sig efter mina behov. Men det känns som någon mer än jag skulle vilja läsa något med mer substans.

Jag hittade några böcker som jag ville köpa. Men det var inte många. Däremot kan jag gå runt på skolbiblioteket och hitta hur många som helst. Vårt skolbibliotek är inte ens speciellt stort. Däremot är bokhandeln värdelös.

Vad gör vi icke-kristna och icke-stig-larsson-älskande människor? Var handlar vi böcker?

Uppepå detta kunde man inte finna några skrivblock utan hello kitty eller high school musical.


Med allt detta sagt, undrar jag om någon kanske kan tipsa om en riktigt bra bokhandel. Det skulle jag uppskatta mycket!

Vilket komiskt sätt att dö. Jag kan inte tänka på det utan att skratta lite. Får lite dåligt samvete över detta. Jag och mamma hörde nyheten på aktuellt och hoppade nästan av stolen. Mamma sa "VAD SA DOM??!!!"

Jag hittade sören olssons blogg genom att läsa kommentarerna till Hanna Fridéns blogg. Fantastiskt. Förutom att han skriver ganska mycket religiöst så får man sune och bert känslan av hans inlägg. Tydligen kommer en ny bertbok snart. Den måste jag ju bara ha.

Ödet är en alldeles för stor del av våra förutsägbara liv. Vi läser horoskop för att få veta mer om vår framtid, träffar människor och tycker det säger ”klick” och kallar det ment-to-be. Sällan tänker vi på de stunder då vi mött folk som sipprar ut till ingenstans. Människor vi slutar tala med. Nej, naivt hoppas vi likt de antika grekerna att överheten ska ta över och styra våra hopplösa liv.
Där satt jag i en blå tågstol en molnig oktobermorgon. Vintern hade börjat smyga sig på och vinden bet lite mer obehagligt varje morgon. Jag satt och stirrade, fascinerad av en liten flicka i en rosa barnvagn. Flickan hade nyss upptäckt en ny snorkråka i sin näsa, en stor en. Det var en sådan situation då man inte vill titta men inte kan slita blicken ifrån det ändå. Jag hade absolut inga funderingar över ödet eller över kärleken. Jag var av den uppfattning av att jag tog varje dag som en kom, kärleken kanske skulle dyka upp någon gång. Allt jag funderade över var om den lilla flickan skulle smaka på den äckliga snorkråkan eller inte. Hon såg på den länge. Hon gjorde det. Jag fick kväljningar.
Hennes mamma, eller åtminstone kvinnan som verkade ha hand om flickan just då tryckte bara febrilt på tangentbordet och kollar på datorn oroat. Jag gissade att hennes nya stövlar kanske plötsligt blivit omoderna eller att blondinbella färgat håret brunt igen. För det var en sådan person hon såg ut att vara, och jag var fördomsfull och ung. Mitt emot mig sätter sig en ung tjej, kanske sjutton år. Precis som med den lilla flickan, så uppstod en situation som gjorde att det var omöjligt att inte titta på henne. Hon var så uppslukad av sin bok, att det var helt otroligt. Jag blev förbluffad. Hon reagerade inte när flickan började skrika, eller när konduktören gick förbi. Det är så otroligt bekvämt att kolla rakt fram, ögonen föll rakt på henne. Det var inte meningen att stirra. Jag liksom vilade ögonen på henne, bara. Denna tjej var fantastisk att vila ögonen på upptäckte jag. Hon stack ut på ett mjukt sätt. Hennes hår var inte söndersprejat eller plattat, det såg ut att bara ligga där fint, naturligt. På vissa ställen hade hårstråna en lite annorlunda vilja, men jag fann det fantastiskt fint ändå. Håret var mellanblont, på gränsen mot brunt. Det var ingen färg man efterfrågade hos frisören, utan bara naturlig färg. Hennes ögonbryn var buskiga och vilda. Snygg skulle jag aldrig kalla henne, kanske en smula söt om man tittar efter. Men det var något annat, med tjejen med den röda baskern på sned. Hennes ögon var stora och tillsammans med de bulliga kinderna hade hon ett flickigt utseende. Hon hade drag gjorde att hon liknande en docka. Jag syftar då inte på barbiedockor, utan små bebisdockor med mjuka drag och stora ögon.
Hon såg upp på mig plötsligt och jag bestämde mig för att inte kolla bort, för att göra ett litet experiment. Hon log lite smått, hon såg en aning obekväm ut. Hon återgick till sin bok. Hennes klädstil var ganska enkel och men en aning annorlunda. Hon bar en marinblå duffeljacka och pippiskor. Tåget stannade. Hon lyfte inte blicken från boken, men lyfte fötterna från marken och gick. Jag började klandra mig själv för att jag aldrig tar chanser, och att jag hade varit alldeles för fascinerad av tjejen för att bara se henne försvinna så där. Några sekunder senare var jag strax bakom henne, i en stad jag aldrig hade hört talas om, dessutom utan mitt bagage. Detta var helt oförlåtligt korkat av mig, det håller jag med om. Men för att lugna ner er läsare som oroar er för mig nu, så mår jag bra. Jag fick tillbaka mitt bagage senare. Nåväl, tillbaka till historien.
I hon stod fridfullt i rulltrappan och läste. Jag tog stora kliv upp för rulltrappan. Jag måste ju bemöta henne på något vis. Jag kan inte fega ur nu, nu när jag hoppat av på okänd ort. Jag stod precis bakom henne. Hon luktade som en blomma, jag kunde inte komma på vilken. Viol? Nej. Ros? Nej, inte det heller.. Vad heter de där vita, de som luktar så gott!? Hyacint heter den va.. Ja! Det gör den nog. Plötsligt försvann lukten, och rulltrappan tog slut. Jag höll på att trilla samtidigt som tjejen var långt framför mig. Jag sprang fram och petade henne på axeln. Hon vände sig lugnt om. Hon såg på mig kritiskt, fastän hon nog aldrig kunde se riktigt varken arg eller oroad ut. Hon hade ett naturligt leende i ansiktet. Jag krånglade med orden. Jag som alltid har så lätt för att prata om vad som helst. Jag som man ofta behövde hålla för munnen för och sluta lyssna på för munnen bara mal på. Nu står jag här helt ordlös. Mest för jag sakta började inse hur idiotisk jag varit som hoppat av tåget. Så jävla naiv är du, sa jag till mig själv.
”Vad heter du?” sa jag. Jag lät lugnare än jag faktiskt var.
”Nora”
”Fint namn”. Fast det tyckte jag inte. Kom och tänka på en klasskamrat som hette så när jag var liten, som vi kallade för Snora.
”Nora. Jag vet inte hur jag ska säga det här, utan att få det att låta så där äckligt klyschigt och smörigt, men det kändes som om det var ödet när jag såg dig idag, ödet att jag skulle springa efter dig. Därför sprang jag efter dig, hoppade av på fel hållplats och står nu här och dumförklarar mig. Det kändes rätt. Du är kanske inte den snyggaste jag sett.. Okej, det där lät kanske inte så bra. Du är speciell, helt enkelt. Egentligen undrar jag väl bara om du är singel?”
Nora log. Hon började skratta. Skratta väldigt mycket.
”Nej, jag är inte singel” Fick hon fram mellan skratt-anfallen. Jag hörde henne fnissa länge medan hon gick ifrån mig. Jag kände mig nu ännu dummare. Hade detta varit en film hade jag i varje fall på något mystiskt sätt fått mitt bagage med mig. Men nej, jag fick vänta i tre timmar på nästa tåg och fick tillbaka mitt bagage några dagar senare efter några samtal till SJ. Men, det blev i varje fall en fin liten berättelse, eller?

hittade Dent May på spotify, jag har försökt hitta honom där innan, men då fanns han inte. Men nu! Åh! Jag gillar verkligen den snubben! Ni måste höra! Det är så bra! Oh Paris gör mig glad i hela kroppen! Spattig rentav! Lyssna!

Så många utropstecken det blev i detta inlägget!