Ödet är en alldeles för stor del av våra förutsägbara liv. Vi läser horoskop för att få veta mer om vår framtid, träffar människor och tycker det säger ”klick” och kallar det ment-to-be. Sällan tänker vi på de stunder då vi mött folk som sipprar ut till ingenstans. Människor vi slutar tala med. Nej, naivt hoppas vi likt de antika grekerna att överheten ska ta över och styra våra hopplösa liv.
Där satt jag i en blå tågstol en molnig oktobermorgon. Vintern hade börjat smyga sig på och vinden bet lite mer obehagligt varje morgon. Jag satt och stirrade, fascinerad av en liten flicka i en rosa barnvagn. Flickan hade nyss upptäckt en ny snorkråka i sin näsa, en stor en. Det var en sådan situation då man inte vill titta men inte kan slita blicken ifrån det ändå. Jag hade absolut inga funderingar över ödet eller över kärleken. Jag var av den uppfattning av att jag tog varje dag som en kom, kärleken kanske skulle dyka upp någon gång. Allt jag funderade över var om den lilla flickan skulle smaka på den äckliga snorkråkan eller inte. Hon såg på den länge. Hon gjorde det. Jag fick kväljningar.
Hennes mamma, eller åtminstone kvinnan som verkade ha hand om flickan just då tryckte bara febrilt på tangentbordet och kollar på datorn oroat. Jag gissade att hennes nya stövlar kanske plötsligt blivit omoderna eller att blondinbella färgat håret brunt igen. För det var en sådan person hon såg ut att vara, och jag var fördomsfull och ung. Mitt emot mig sätter sig en ung tjej, kanske sjutton år. Precis som med den lilla flickan, så uppstod en situation som gjorde att det var omöjligt att inte titta på henne. Hon var så uppslukad av sin bok, att det var helt otroligt. Jag blev förbluffad. Hon reagerade inte när flickan började skrika, eller när konduktören gick förbi. Det är så otroligt bekvämt att kolla rakt fram, ögonen föll rakt på henne. Det var inte meningen att stirra. Jag liksom vilade ögonen på henne, bara. Denna tjej var fantastisk att vila ögonen på upptäckte jag. Hon stack ut på ett mjukt sätt. Hennes hår var inte söndersprejat eller plattat, det såg ut att bara ligga där fint, naturligt. På vissa ställen hade hårstråna en lite annorlunda vilja, men jag fann det fantastiskt fint ändå. Håret var mellanblont, på gränsen mot brunt. Det var ingen färg man efterfrågade hos frisören, utan bara naturlig färg. Hennes ögonbryn var buskiga och vilda. Snygg skulle jag aldrig kalla henne, kanske en smula söt om man tittar efter. Men det var något annat, med tjejen med den röda baskern på sned. Hennes ögon var stora och tillsammans med de bulliga kinderna hade hon ett flickigt utseende. Hon hade drag gjorde att hon liknande en docka. Jag syftar då inte på barbiedockor, utan små bebisdockor med mjuka drag och stora ögon.
Hon såg upp på mig plötsligt och jag bestämde mig för att inte kolla bort, för att göra ett litet experiment. Hon log lite smått, hon såg en aning obekväm ut. Hon återgick till sin bok. Hennes klädstil var ganska enkel och men en aning annorlunda. Hon bar en marinblå duffeljacka och pippiskor. Tåget stannade. Hon lyfte inte blicken från boken, men lyfte fötterna från marken och gick. Jag började klandra mig själv för att jag aldrig tar chanser, och att jag hade varit alldeles för fascinerad av tjejen för att bara se henne försvinna så där. Några sekunder senare var jag strax bakom henne, i en stad jag aldrig hade hört talas om, dessutom utan mitt bagage. Detta var helt oförlåtligt korkat av mig, det håller jag med om. Men för att lugna ner er läsare som oroar er för mig nu, så mår jag bra. Jag fick tillbaka mitt bagage senare. Nåväl, tillbaka till historien.
I hon stod fridfullt i rulltrappan och läste. Jag tog stora kliv upp för rulltrappan. Jag måste ju bemöta henne på något vis. Jag kan inte fega ur nu, nu när jag hoppat av på okänd ort. Jag stod precis bakom henne. Hon luktade som en blomma, jag kunde inte komma på vilken. Viol? Nej. Ros? Nej, inte det heller.. Vad heter de där vita, de som luktar så gott!? Hyacint heter den va.. Ja! Det gör den nog. Plötsligt försvann lukten, och rulltrappan tog slut. Jag höll på att trilla samtidigt som tjejen var långt framför mig. Jag sprang fram och petade henne på axeln. Hon vände sig lugnt om. Hon såg på mig kritiskt, fastän hon nog aldrig kunde se riktigt varken arg eller oroad ut. Hon hade ett naturligt leende i ansiktet. Jag krånglade med orden. Jag som alltid har så lätt för att prata om vad som helst. Jag som man ofta behövde hålla för munnen för och sluta lyssna på för munnen bara mal på. Nu står jag här helt ordlös. Mest för jag sakta började inse hur idiotisk jag varit som hoppat av tåget. Så jävla naiv är du, sa jag till mig själv.
”Vad heter du?” sa jag. Jag lät lugnare än jag faktiskt var.
”Nora”
”Fint namn”. Fast det tyckte jag inte. Kom och tänka på en klasskamrat som hette så när jag var liten, som vi kallade för Snora.
”Nora. Jag vet inte hur jag ska säga det här, utan att få det att låta så där äckligt klyschigt och smörigt, men det kändes som om det var ödet när jag såg dig idag, ödet att jag skulle springa efter dig. Därför sprang jag efter dig, hoppade av på fel hållplats och står nu här och dumförklarar mig. Det kändes rätt. Du är kanske inte den snyggaste jag sett.. Okej, det där lät kanske inte så bra. Du är speciell, helt enkelt. Egentligen undrar jag väl bara om du är singel?”
Nora log. Hon började skratta. Skratta väldigt mycket.
”Nej, jag är inte singel” Fick hon fram mellan skratt-anfallen. Jag hörde henne fnissa länge medan hon gick ifrån mig. Jag kände mig nu ännu dummare. Hade detta varit en film hade jag i varje fall på något mystiskt sätt fått mitt bagage med mig. Men nej, jag fick vänta i tre timmar på nästa tåg och fick tillbaka mitt bagage några dagar senare efter några samtal till SJ. Men, det blev i varje fall en fin liten berättelse, eller?