Jag rusar på Stanstedt Express som skulle ta mig till flygplatsen. Jag sätter mig på första plats som är öppen, såklart i en kupé fylld med svenskar. Det var två gäng. Ett gäng 40+ Stockholmare som pratade sån där stockholmska som man tror att ingen pratar för det låter liksom som en parodi. Alla n-ljud blir nasala och alla ä blir e. Det andra gänget är något yngre, och från skåne. De pratar bred malmöitiska.

Jag kramar min nya dr. martens väska och hoppas att ingen ska märka att jag är svensk. Kanske slipper jag då prata med dem?

Vi kommer snabbt ut ur city och utanför rutorna ser jag östra London. Där mimmi bor, där jag spenderat hela helgen.

De både mansgängen suckar ljudligt och uttrycker saker såsom "Londons baksida" , "Det här såg ju inge vidare ut", "Usch" osv.

Jag bara log för mig själv, inte så att det syntes. Mest för att jag hade en så himla annan syn på vad som var fint.

Och för att det kändes som de var turister, och det var liksom inte jag (fast jag egentligen var det).

Jag såg framför mig hur de bott på hotell med hotellfrukost, vita lakan och kristallkronor. Spenderat pengar på en svindyr engelsk bar. Tittat på Big Ben och varit på präktiga viktiga museum.

Vad hade jag gjort? Jag har hängt runt i Second hand butiker, druckit massor med té, gått på källarklubbar, rantat över att London city var alldeles för crowded för min smak, ätit massor av friterad mat, druckit halvlitersburköl, suttit och pratat politik på en heltäckningsmatta, burit en soffa ut ur ett typiskt engelskt radhus, varit på en 50tals replikaklubb, druckit mer té, gått på vintagemarkand, varit i udda-designer-butiker,  och massor massor mera. Typ så mycket man hinner på tre dagar.

Jag hade helt enkelt haft en totalt annan upplevelse än de.

Trots att vi varit i samma stad.

Samtidigt.

Allt slutade med att mannen mitt emot mig smidigt påpekar att hans bakfylla blivit bättre pågrundav att det satt en söt tjej mittemot. Jag börjar fnissa av obehag.

Det blev ganska pinsamt, minst sagt.

Min identitet var avslöjad.

jag kom hem, och pappa ringde. Han sa: Hej Anglofilen, har du haft det bra?

Ja, lite för bra faktiskt.

Måste nog tillbaka.