lyssnar på lykke li och blir sentimental av att leva i det här huset. Att se lars winnerbäck skivorna ligga i högar som lagrade gamla känslor. Hela det här huset luktar av gamla flyktdrömmar och jag andas knappt.

det börjar klia i mina fingrar så fort jag kommer hit. Försöker minnas hur jag kunde existera här.
Mötte en granne som inte ens märkt att jag flyttat. Jag berättade vad jag läste och frågade "vad blir man av det då?"
som om utbildning bara är en transportsträcka till att jobba. Inget i livet ska vara självförverkligande i de här städerna.
och så den eviga frågan "vad ska du bli när du blir stor då?"

det är då man vill tillbaka till livet där ingen frågar sådana frågor utan lever idag och vågar ta steget att göra saker för sig själv. Läsa för att det ger mig något, för jobb ger mig bara ångest och rastlöshet.

Måsten. Kommer man någonsin bli av med dem? Antagligen inte.