vet inte vad jag ska säga mer. jag ångrar allt jag göra hela tiden och vill bara leva i minnen som inte är så bra som jag minns dem. "de gamla goda dagarna" liksom. Som egentligen inte finns.

någon kan väl bara skaka om mig och välkomna mig till min egentligen braiga verklighet. Jag är bara så jävla gnällig för jag inte har någon som håller om mig längre. Ett jävla tjatande. skärp dig. tönt.

nu får det fan vara.