Tar mig igenom dagarna bättre än jag trott. Kanske är det du, eller så är det bara att jag är starkare än jag trott.
Skönt i varje fall. Kanske är det för allt det nya jag rusar in i, med fina vänner och långa nätter.
Har lite problem med att plugga, är ockuperad av så många tankar. Är ganska back nu, läser den ganska dryga (och konstiga!) snubben hegel nu, medan de andra är på Nozick. Men det är bara att ta helgen till det..

Jag tänker ganska mycket på hur jag var sist jag var singel. Minns mest att jag var desperat och så trött på att vara ensam. Allt jag drömde om var ett långt förhållande, hålla hand, vakna upp bredvid varandra, träffa föräldrarna grejjen.
Så långt ifrån vad jag vill just nu. Jag kunde verkligen inte njuta av att vara ensam då, för jag trivdes inte med mig själv. Jag behövde någon som kunde bekräfta mig, forma mig och älska mig. Nu har jag formats, bekräftats och älskats så nu är jag nog redo att vara singel på riktigt. Sist var det bara lidande, nu ska det vara kul.

men det hela var så konstigt. Vi bara låg där i sängen bredvid varandra, vi rörde inte varandra, vi förstod båda att vi krackelerade. Jag tänkte; vi tar det imorgon och somnade in. Det var sent. Påväg in i drömmen hörde jag dig säga "är du fortfarande kär i mig Nellie?" och jag vaknar med ett ryck. Skakar för jag förstår vad som ska ske. Jag svarar "jag vet inte, är du fortfarande kär i mig?" du visste inte heller. Vi började prata om andra pojkar och andra flickor, om när det började falla. Att det egentligen var så att vi inte gjorde slut utan att det redan varit slut någonstans, det var bara inte sagt. Vi hade levt som singlar ett tag. Vi pratade alldeles för länge men somnade till sist och jag vaknade och trodde att det lite varit en dröm. Vi gick och pluggade, åt lunch och allt kändes bra. Konstigt, mycket konstigt slut kan man tycka.

Det får mig att minnas hur jag drömde om att leva med Dennis, hur vi skulle döpa våra barn till Elliott och Iris. När vi kollade på lägenheter tillsammans och ville flytta ihop. Det känns så himla längesen. Men jag ville leva med honom resten av mitt liv. Jag hade gjort så mycket för att känna så igen, men det försvann någon gång på vägen när realismen kom rusandes in.