tills idag kändes det okej. Nu vill jag bara tvinga mig själv att gråta, orkar inte bära på det mera. Men jag vet att jag inte har alltför lätt för det.

jag vill verkligen inte känna som på högstadiet då jag tyckte så illa om mig själv, men jag känner lite dejà vú. Jag känner mig som femton igen och ingen i hela världen ville ha mig. Allt som kommer ur mig är irriterande och är fel, jag vill inte vara sånn som jag är. Vill vara så där perfekt som alla andra verkar vara, vill vara så attraktiv som alla andra verkar va. Istället känner jag mig som en slemklump som bara tar plats i alla situationer. Tänk vad bekräftelse gör på folk. Jag ska inte tappa hoppet nu. Jag är bra, egentligen.


för att peppa och för att börja om har jag gjort en spelllista: ny sida, nytt kaptiel, nytt liv