Håkan Hellström. Ett namn som får småflickors hjärtan att galoppera samt gör kultursidorna okultiverade. Plötsligt spottar de ur  sig saker som gör att man kan jämföra dem med högstadieelever på en studiedag.

Jag sitter i min säng och zappar mellan kanalerna. Kristina sitter i rummet bredvid och försöker skriva tenta. Håkan kommer upp när jag klickar förbi tvåan och jag skriver på Kristina. Plötsligt ligger hon i min säng med tårar i ögonen. Framför mig ser jag publikhavet  på way out west som häver ur sig varenda ord ur "ramlar".
Kristina tjuter över att hon inte var där. Jag tjuter inte, men undrar om jag inte hade fångats av den där stämningen. För visst hade jag också skrikit mig hes, visst har jag också lärt mig texten till ramlar en gång.

Jag och Håkan hellström har ett väldigt komplicerat förhållande. Jag växte upp med att hata honom. Mestadels för jag har ansett mig som musikalisk och ganska simpelt tyckt att Håkans röst var förjäklig.
Sedan kom jag in i en period där jag avgudade förjäkliga röster. Röster som rentav liknade Håkans. Folk slutade aldrig fråga mig om det där. "Så du gillar inte Håkan alltså?" Chockade miner på deras ansikten." Men vadå. Du gillar ju allt det andra."

Tillslut gav jag upp. Jag erkände att jag hade egentligen inte hade någon anledning att hata honom. Lyssnade mig igenom hans album, grät till nu kan du få mig så lätt och dansade till ramlar varje högstadiedisco. Allt var som det skulle.

Tills jag hörde om hans låtstölder. Jag blev nästintill rasande när jag fann att "Uppsnärjd i det blå" var taget från "tangled up in blue". När jag hörde opus 40 med mercury rev och insåg att det var exakt samma låt som nu kan du få mig så lätt. Jag tror mitt hjärta krossades en aning. Folk säger alltid samma sak till mig när jag tar upp det här "Men håkan är öppen med sina låtstölder". Det är inte det handlar om.

Min kreativa själ klarar bara inte sådant. Jag har alltid haft en ganska hård policy mot det, hur fjantigt det än låter. Jag hatar till och med covers ibland, speciellt om covern blir mer känd än originalet. Jag kan inte lyssna på en artist eller band som inte skriver sina låtar själv. Det är inte äkta för mig.
Men ska sägas att inspireras är långt ifrån samma sak som att stjäla. Att inspireras är hjärtat i kulturskapande.

Hur ska jag då kunna beröras av något som jag vet att håkan kopierat från en annan artist? Det var det dilemmat jag rörde mig med. För jag ville inte. Jag ville inte beröras av det han tagit, det han berövat någon annan på. Det han berövat artister jag respekterar långt högre än honom.

Jag vandrade runt och funderade på detta länge. Jag rotade runt bland Håkans låtar och fann låtstöld efter låtstöld. Men det verkade bara vara jag som brydde mig.
Han var bäst ändå, i alla andras ögon. Han blev ändå utnämn som Gud i alla tidningar och ändå grät alla fjortonåringar tills tårarna tog slut när han klev in på scen.

Jag släppte det till sist. Och här står jag nu, nollställd. Jag kan inte förstå  att man avgudar honom, men jag har ganska svårt att förstå att man hatar honom också. Han har gjort mycket bra, och trots alla låtstölder, berör det mig.

Det är knäppt, men visst är det bara någonting med honom. Det är något med honom som är omöjligt att förstå. Något som får 22-åringar att gråta framför TVn och som får mig att grubbla över honom år efter år. Aldrig har jag behövt fundera över en artist så mycket.

Denna eviga Håkan Hellström.

ps. Är det bara jag som stör mig att skivan heter "2 steg från paradise" utan T på slutet? kanske har jag bara inte fattat grejjen. Men fan, varje gång tänker jag på att det fattas ett T. ds