ja, spegelbilder är så 2007, men jag testar på't igen.

jag fyndade ordentligt på auktion idag. Jag var där med Mamma, sedan kom Stina förbi. Man blir så förbannat caught-in-the-moment när priserna går ner. När köksoffor i ek går ner till 50 kr och den där fyndlådan med antagligen-bara-en-massa-skit kommer upp. Jag slog dock inte till på eksoffan.
Köpte dock tre tavlor, tio tallrikar samt lite diverse. Jag köpte en väldigt fin rakspegel, med tillhörande rakhyvlar. Kanske lite onödigt, men det var ganska fräckt.
Auktionsutroparen pratade den bredaste osby-göingska dialekt man kan tänka sig. jag nästan rös längs ryggraden, av någon konstig njutning men samtidigt en obehaglig rysning. Förstod lite hur exotiskt det faktiskt låter. Böjde mig fram till mamma och frågade: har jag pratat så?
Fast det sa hon att jag inte hade. Skönt ändå. Ibland var det till och med svårt att förstå vad han sa.

Auktionen var en äkta bya-auktion. På någonslags bakgård och auktionsutroparen stod på en pall och hade en hammare och käpp som verktyg under auktionen. Han förflyttade sig runt bland föremålen.

Priserna var ohyggligt låga. Det var nästan som en reflex att sätta upp näven i luften och vinka. Konstigt fenomen det hela faktiskt, för när auktionsutroparen ropar ut föremålet så går det ner till kanske en tjuga, och då börjar folk buda som tusan och tillsist var det uppe i priset han utropade från början. Min mamma kom med tips från coachen; om du är beredd att betala det som är det första utropet, slå till.

Men man kan ju kalla det förändring av miljö, att komma från student lundalivet till en auktion i osby. Det var lite uppfriskande att höra dialekten, se folket, känna doften, bara leva igen som om jag aldrig bott någonannanstans.

Erkänner att jag hade svårt att åka därifrån. Inte för att jag inte ville till Lund, utan att det kändes konstigt att åka därifrån så fort igen. Utan mina auktionsfynd, dessutom. Men nu är jag i Lund igen där jag hör hemma.