Jag analyserar allt. Bered dig på att jag har analyserat allt du sagt, allt du gjort, ja, minsta lilla beståndsdel av dig. Varje situation du krånglar dig ur, varje leende du sänder till någon. Jag ser inte bara mellan linjer, jag skapar egna marginaler mitt i texten där jag skriver in egna berättelser. Där har vi kanske flörtat, kanske har du hatat mig, kanske har du sett på mig som om jag var snyggast i världen. Men jag lever i de där historierna, för de är mitt liv, sorligt nog.

Jag har alltid haft så förbannat livlig fantasi. Jag tror allt började där. Jag har alltid varit en sånn drömmare.
På högstadiet var jag förälskad i killar jag inte pratat med, tappade andan i deras närhet. Egentligen var jag kär i mina drömfigurer jag skapat i min fantasi. Därför var det ofta en besvikelse att träffa de där killarna. Aldrig var de som jag velat, men jag gillade dem ändå, om de gillade mig. Jag hade inga villkor.

Sedan träffade jag Dennis, och var helt nerkärad så länge. Han var så nära den där drömpojken jag målat upp, han var en sådan som jag ville ha. Men tillsist försvinner lusten, och på sikt kärleken, även om jag fortfarande har kärlek för honom, bara en annan sort. Kanske en sådan man har till en bror, eller en bästa vän.

När jag träffade Dennis så analyserade jag allt han sa. Jag vaskade guld ur hans ord och handlingar. Problemet var att det var så neutralt, jag hade ingen aning. Så plötsligt bara hände det. Och han hade ju aldrig grubblat som jag, jag tror inte många grubblar så mycket som jag. Han hade ju bara levt, och bara låtit det ha sin gång.
Jag hade observerat varje steg och testat varje stämning för att se om den stämde överens med allt det andra.

Det är sådana saker som gör att jag aldrig riktigt kan vara impulsiv och spontan. Någonstans lever dessutom drömpojken i mitt huvud och kräver att jag inte bara ska svika honom. Därför ställer jag alldeles för höga krav på alla jag ser, som jag tror antagligen sänks med tiden. Men nu, sållar jag så det bara finns några få kvar, och de verkar inte intresserade av mig. Ödets ironi det dära, att man ska sukta efter något man inte kan få.

Tyvärr gör mitt analyserande att jag ibland har svårt att njuta av livet. Jag kan inte bara koppla bort och leva. Men jag vet att jag inte kan göra något åt det. Det är bara sådan jag är och sådan jag varit så länge jag kunnat minnas.

Kanske kommer det från falskheten som fanns hemma, den man var tvungen att se igenom, var tvungen att alltid tolka fram. Det var för mycket skitsnack, hela tiden.

och nu har jag bestämt mig för att försöka att inte analysera dina handlingar mer, för det är bara att inse att det inte finns något guld där. Det är jobbigt, för det gör ont när jag ser dig nu, samtidigt som jag så gärna vill se dig mest hela tiden. Du är så fin att det gör ont. Det gör ont för att jag vet att jag aldrig kommer få röra dig. Mina fingrar kliar efter det. Antagligen kommer jag analysera ändå, men jag ska försöka få mig själv att ignorera det.

satan. Har analyserat vad du skulle tänka om du ser det här, redan innan, och det kommer antagligen inte ens hända.


Oh, and when will our heartbeats fall into two lines
And the click-clack of our boot heels beat out the same time
Oh, and when will your hand find itself in mine?