biter mig i läppen för tusende gången idag. Den darrar för mycket, jag darrar för mycket. Jag behandlar dig som luft och du behandlar mig som vem som helst. Vem är värst, det kan jag inte svara på. Men jag känner att kämpar för att skapa hat mot dig fastän jag inte kan, men jag kan inte sluta kämpa nu. Jag måste forsätta i min riktning, och du i din. Jag rabblar allt som varit fel och försöker försäkra mig själv om att det här var verkligen det allra bästa att göra så här. Mamma säger det, du säger det och jag antar att det är så. Men det känns så långt ifrån bäst just nu.


jag vill understryka en sak till dig nu; jag kommer till dig när jag är redo. När jag är redo att höra om söta tjejer och roliga nätter. Jag vet att du är i det stadiet där du kan vara hur nära mig du vill utan att rasa ihop, du kan se mig utan att darra till, du kan snegla mot mig utan att drömma dig bort. Jag är inte där än, och jag hoppades verklgen att du skulle respektera det.

Mamma frågade mig om jag ville ha dig tillbaka. Det vill jag nog inte. Det är bara minnen som yrar som orkaner i mitt huvud och saker som hoppar på mig överallt. Jag måste bara bli ett jag och inte ett vi. Det är det som gör så himla ont. Men visst saknar jag dig, men jag vet ju att du egentligen inte vill ha mig som jag är, och jag vill inte vara din då.