Det var som slowmotion. Jag talade om något helt oviktigt medan Mi körde. Jag kollar ut hela tiden, men jag kollar inte ordentligt eftersom jag inte själv kör. Plötsligt hör jag Mi säga "oh jävlar!" och kör in till kanten och stannar jätte snabbt. Jag ser smällen men förstår inte att den är verklighet. Hör inte ett ljud från smällen. Jag ser inte riktigt tydligt förrän ena bilen åkt av vägen och jag mest ser röken.

"vi måste ringa ambulans" upprepar Mi flera gånger. Jag sitter ganska stel och förstår ingenting. Jag förstår knappt varför vi måste ringa. Mi springer ur bilen och jag minns att jag sa åt mig själv att göra detsamma, men det tog några sekunder innan kroppen överhuvudtaget ville. "du vill inte se vad som hänt där"

Jag sprang efter Mi. Kom på att man ska sätta på varningsblinkers och sätta ut varningstriangel och skriker på Mi och frågar var varningstriangeln är. Hon är anings upptagen med att försöka komma fram på 112.

Jag springer fram till bilen framför och säger till dem att sätta på varningsblinkers och sätta fram varningstriangel. "man ska nog göra det" svarar den äldre chockade mannen och lyder min order. Jag springer fram till sidan av vägen. Innan jag verkligen kollar så förberedde jag mig snabbt på att det här kan se riktigt illa ut. Men jag hade ingen aning om hur illa.

när jag blundar ser jag fortfarande hans huvud. jag ser blodet som runnit från det pumpande såret ovanför hans öra.
jag hör det där ljudet han hade för sig, det som lät precis som när döva försöker prata. Flera försök till ett skrik men bara ett dovt instängt ljud, lite som chewbacca i star wars. Det kanske är konstigt att dra upp honom i det här sammanhanget, men så lät det desperata ljud som yttrade sig från hans läppar.

jag blev så jävla stel. i huvudet rabblade jag allt jag lärt mig på hjärt- och lungräddning i skolan, det som stod i körkortsteoriboken, saker man sett på tv. Vad ska man göra? frågade jag min omgivning, och jag minns de svarade lugnande men det gjorde mig bara mer frustrerad. Såg krocken framför mig om och om igen, men mest bara röken och själva smällen. Jag hörde inte ett ljud. Det måste väl ha hörts när två bilar krockar. Ja. det måste ha hörts

Plötsligt inser jag att det finns en till bil i det här. Jag blir frustrerad. Tänk så sitter det en person i den bilen som lider, "det hänger på sekunderna", hörde jag på alla dessa hjärt-och lungräddningslektioner i skolan. Men det visade sig att föraren i den bilen var på benen och yrade omkring bland bilarna på vägen.

Jag sprang efter honom. Sa till honom "ursäkta men nu ska vi sätta oss ner och ta det lugnt". Han försökte förklara att han inte kunde ta det lugnt, att det kändes bättre att röra på sig. Jag förstod precis. jag kände likadant.

Jag frågade honom om han var skadad. Han sa "nej jag har bara ett sår på armen". Han visar mig sin armbåge, som knappt kunde kallas armbåge mer, eftersom den var bara ett köttsår. Mitt i allt det röda och blodet som droppade, så fanns något gult och hårt. Jag förstod när jag lugnat ner mig att det var själva armbågsbenet. Mitt i all stress mindes jag min blodfobi. Jag mindes alla blodprov jag gråtit mig igenom och hur äcklad jag är av minsta sår på någons hud. Jag står och stirrar på köttsåret och känner ingen rädsla och ingen äckel. Jag visste bara vad jag skulle göra härnäst och det var det enda jag var inställd på.

Jag frågade om någon hade första förband i sin bil. Ingen verkade ha det, eller verkade vara lugna nog att leda reda på det. Jag knöt min city gross arbetströja runt hans blodiga armbåge och sa till honom att hålla armen högt.
Jag var nöjd med att han nu satt ner och att han faktiskt verkade vara ganska lugn.

Där satt jag med föraren och vi pratade om allt möjligt. Jag minns från arbetsmiljöläran (ja, vi hade ett sådant ämne) att man skulle prata med den chockade om något annat. Vi pratade om hans intressen. Jag minns inte så mycket nu, jag är inte ens säker på vad han hette. Jag var nog i chock jag med.

Först kom brandkåren och tog hand om min nye vän. Sedan kom ambulansen och den andre föraren lyftes iväg på bår. Min nya vän fick också åka ambulans. Och där tog cirkusen slut, och folk började fråga mig hur jag mådde.
vadå, jag mår bra, jag har inte varit med i olyckan, förklarade jag. Jag och Mi delade en filt, eftersom vi båda offrat våra jackor.

Till slut fick vi åka hem, och vi var aningens omtumlade. Nu tycker jag det bara känns overkligt, och aldrig fick jag veta hur det gick för någon av förarna i olyckan.

det var en hemsk dag, men fan, sånt förändrar en verkligen.