fina sommardagar med Stina arrhenius som nu flyttar mycket närmre mig. Nu är hon bara 3,7 mil från min gamla hemstad Osby (så konstigt att säga, men jag har ju snart ett nytt hem. Detta är då min gamla hemstad)

Det verkar som att alla flyttar härifrån. Flyr härifrån är nog mer rätt term. I mina tankar har jag redan börjat packa. Snart kommer jag bo med någon jag inte känner, på ett ställe jag inte känner. Det är så främmande att första gången i livet faktiskt göra något helt själv, kanske är det tragiskt att jag inte gjort det förr. Det är nästan som att börja sexårsgruppen, och man vill verkligen inte att föräldrarna ska lämna en där med en massa främlingar. Men nu ska jag klara mig själv och vara vuxen. Jag blir lite skrämd av att vara vuxen. Det känns som jag väntat på att bli det hela livet men nu när man är där känns det som att det gått så förbannat fort. Inte för att det var bättre förr, det är faktiskt bäst nu och verkar som att det blir bättre. Allt det där skrämmande bara pirrar i min mage, och jag längtar och fruktar. Det känns som att börja om igen, som om att börjar skriva i ett nytt skrivblock och de andra kan jag lägga i en gammal byrålåda och slippa röra.