Under det grönblommiga täcket, skylde vi oss under natten, då sommaren spirade och vi gömde oss för världen. Där, skulle ingen hitta oss, trodde våra unga hjärtan naivt. Men de hittade oss. De hittade oss, och förstörde oss.

Innan dess hade alla somrar varit identiska. Det var samma gamla mediokra visa. Jag hade nyss tagit studenten och kände mig mognare än någonsin. På något sätt hade mamma övertalat mig följa med henne och hennes nye man Gunnar ut till landet.
"Gunnar vill så gärna lära känna dig bättre, gumman" Sa mamma. Faktum var att jag egentligen kände honom sen innan. Han var min gamla träslöjdslärare. Visserligen var han inte min lärare längre, men det kändes märkligt och en aning obekvämt. Men mamma var lycklig. Hon hade fått sin egen Ernst. Min mamma var mycket vacker och har genom åren kallats en manslukerska av de flesta i hennes närhet, hon kallades "ombytlig med män". Vad jag trodde var problemet var att mamma hade alldeles för lätt att lita på folk. Hon hade lätt för att släppa in folk och trodde gott om alla.  Gunnar var tio år äldre än mamma, Han har tunt grått hår och runda glasögon, sådana som John Lennon hade.
"Kom igen nu Elvira, den här är ju go!" Skrek Gunnar med sin breda osmakliga göteborgska, när mamma och han klämde i när "Waterloo" spelades på radion. Jag lutade mig närmre fönsterrutan och försökte sjunka ner i någons slags dvala och slippa höra falsksången och kunna fokusera på mina egna tankar. För de var i en enda röra, som jag behövde städa upp. Kanske, var det en av orsakerna till att jag faktiskt följde med ut till stugan den sommaren. Orsaken till röran var däremot ganska abstrakt men störande, att jag inte visste vad jag skulle göra i framtiden. Studenten hade varit målet ända sedan högstadiet, och nu var det avklarat. I glipan mellan sätet och bildörren, svängde mamma ?röda lockiga hår.  Jag önskade att jag hade ärvt de egenskaperna av henne, visserligen var den röda färgen inte äkta, men lockarna var. Jag hade typiskt skandinaviskt statiskt halvblont spikrakt hår. Lite självfall kunde man väl få när det hade ösregnat men efter det såg man ut som Robert Wells. Det var två dagar kvar till midsommarafton som enligt traditionerna skulle firas i en lada hos vår granne. Ett typiskt svenskt midsommarfirande.
Efter att ha varit försjunken i tankar i någon timme, såg jag hur vi närmade oss sommarstugan. Den var lik de flesta andra svenska sommarstugor, röd med vita knutar. Och såklart, en tillhörande friggebod. Mamma var exalterad, hon nästintill hoppade ut ur bilen och in i boden för att hämta redskap till sin händige man. I många år hade mamma drömt om att bygga ut stugan, så hon skulle kunna ha en liten altan att sola på.
Jag hittade min plats direkt, hängmattan. Gräset var grönt och lite vått, det hade regnat för några dagar sedan. Men nu sken solen, fast några moln täckte himmelen. Jag dök ner i George Orwells "1984" och stängde av omgivningen. Det var effektivt, mamma fick ruska i mig för att få uppmärksamhet.
"Det är någon som är här för att se dig! Gud, ibland tror jag att du är döv, min flicka" Mamma gick tillbaka till Gunnar för att diskutera ombyggnaden.
Vid grinden stod Adam, lång och smal kille med brunt vildlockigt hår. Han log sitt breda leende och hade bländande vita tänder. Man såg på honom hur han väntade på att jag skulle bli imponerad av hans utseende. Jag gick fram till grinden och undrade vad han ville.
"Får man inte bara hälsa på sin granne?" Frågande han retsamt. Jag såg hur hans pappa redan börjat göra i ordning ladan inför den stora midsommarfesten.
"Viktoria är här ute i år. Tydligen så har hon semester med sin pappa. Men, mamma och pappa diskuterar att inte bjuda in henne, på grund av, ja, du vet." Sa Adam. Viktoria var en tjej som också hade tagit studenten någon vecka tidigare och var väldigt känd (eller ökänd rättare sagt) hemma, för att det gick ett rykte om att hon var homosexuell.
"Vadå inte bjuda in? Vad skulle hon göra, hoppa på alla tjejer? Det var det mest absurda jag hört!" Adam skrattade åt min reaktion.
"Nej, mamma är mest rädd för att ingen ska komma om hon kommer."
 "Det är väl ingen anledning, man bjuder alla på kalas, det är dagiskodex." Sa jag upprört.
"Man kan ju inte bjuda alla, förstår du väl" Adam hade fortfarande samma retfulla ton.
"Nej, men man bjuder inte alla förutom en!" Jag vände på min träskoklack och gick. Det var slöseri med tid att prata med Adam, han såg sig alltid som överlägsen på grund av att han var populär på skolan. Men skolan var slut nu, så hans respekt sjönk som en sten ner i avgrunden. Viktoria brukade aldrig vara där ute, kanske vartannat år, men inte mer. Hon ville säkerligen inte, eftersom barnen i stugbyn var ett litet gäng som var nästintill omöjligt att komma in i. Inte för att hon någonsin försökte. Hon var alltid vid sidan om och såg på. Men hon såg aldrig rädd eller blyg ut, hon verkade bara tycka om att observera. När jag la mig i hängmattan igen, frågade jag mig själv varför jag inte umgåtts med Viktoria på alla dessa år? Jag slog igen den frestande boken och begav mig till Viktorias stuga. Deras stuga var grön och lite större än vår. Men förutom Viktoria hade Viktorias pappa tre småbarn, två pojkar och en flicka.  Flickan var några år äldre än pojkarna, som var runt två år. När jag knackade på, hörde jag kaoset ut. Kastrullbraket fick mig att inse att det var lunchtid. Kanske inte den lämpligaste tiden att hälsa på en barnfamilj. Plötsligt när jag stod där med fingrarna på ringklockan insåg jag hur impulsiv jag varit, jag som brukar planera allt. Viktoria smällde upp dörren. Hon hade på sig slitna jeans som hängde avslappnat vid midjan och en grön, vit och svart rutig skjorta. Hennes hår var brunt och lite rufsigt, men inte lockigt. Hon hade melerade ögon, en blandning av olivgrön och brunt, som en liten explosion runt pupillen. Jag insåg att jag stirrade på henne, ordlös. "Hej" stammade jag fram. Viktoria skrattade ett kittlande skratt. Vi log båda två. Hennes tänder var inte så där onaturligt vita som Adams. Från spisen hördes smatter och kokande vatten. Jag hade varit där förut, en gång.  På den tiden då ytligheter inte existerade. Grönt var det genomgående temat i stugan. När jag steg in och såg mig omkring sa Viktoria
"Min styvmamma gillar grönt"
"Jag ser det" svarade jag med ett skratt. Väggarna var visserligen vita, men alla detaljer var i grönt. Eftersom att grönt inte är den mest diskreta färgen att välja på detaljer, syntes de mycket väl. Det hela var mycket konstigt, det var som att Viktoria hade förväntat min ankomst, hon frågade inte ens varför jag var där. Hennes två små tvillingbröder satt klistrade vid TV:n och hennes lillasyster satt vid matbordet och lekte med Barbie. Barbie och Ken pussades och lekte med sin lilla Shelly.
 "Vi går in på mitt och Kajsas rum" sa Viktoria och jag följde efter. Även detta rum hade gröna detaljer, jag började fundera på var Viktorias styvmamma hittade alla dessa gröna saker. Viktoria avbröt mina tankar med frågan jag väntat på.
"Varför ?har kommit hit, egentligen?" Jag hade frågat mig själv samma fråga.
"Allvarligt talat, så vet jag faktiskt inte". Först såg Viktoria förbryllad ut, sedan nöjd.
"Kom" sa hon, och gick mot dörren igen. Jag följde efter. Vi gick ner mot stranden, som bestod av småsten, grus och lite sand. Där låg några ekor och väntade på att få ta över havet. Viktoria hoppade i en av dem och vi rodde ut i det grönblå vattnet. En bit ut slutade Viktoria att ro, tog av sig skorna och strumporna och doppade fötterna.
"Det finns inget så helande som ett fotbad" sa hon och log. Jag började skratta. Jag förstod inte varför jag inte umgåtts med Viktoria förut, hon var ju full av överraskningar. Efter det blev det en lång tystnad. Extremt lång och obehaglig. Hade vi något att prata om? Jag visste vad jag ville veta. Jag brydde mig egentligen inte om ryktet, men var det sant? Och om det var sant, hur är det att vara.. sån? Jag sa åt mig själv att inte fråga. Men jag kunde inte tänka mig ett bättre tillfälle och slängde ur mig det ändå.
 "Är det sant att du är...?" Jag fick ett snabbt svar
"Ja." Kort paus "Vill du åka tillbaka till land nu? Jag tänker inte slänga mig över dig, jag är inget monster." Jag kände hur det blev spänt mellan oss.
"Jag vill mest bara veta hur det är."
 "Jag antar att det är som vanligt, förutom att man attraheras av det andra könet."  Sa Viktoria med en suck.
 "Hur länge har du vetat?"
"Jag vet inte, egentligen alltid antar jag. Jag har alltid tyckt tjejer är vackrare än pojkar."
"Är du rädd?" frågade hon.
"Nej."
"Det är okej, jag är till och med rädd för mig själv ibland."
Resten av dagen, satt vi där i ekan med våra tåspetsar i det kalla vattnet. Vi satt där till skymningen började falla över havet. Vi började ro in mot land och begav oss hemåt. Jag ville inte hemåt. Jag ville undersöka denna mystiska Viktoria mer. "Vi kanske ses imorgon?" Frågade jag.
"Kanske." Sa Viktoria och gick åt sitt håll.

Väl tillbaka i stugan, stod kall mat på bordet till mig. Falukorv och makaroner.
"Det är Gunnar som har lagat maten" Sa mamma och gav Gunnar en flirtig blick. "Har du varit med Adam hela dagen?" Sa mamma med en retsam ton
"Nej, med Viktoria" Sa jag irriterat.
"Viktoria, henne brukar du väl inte umgås med?"
"Nej" Mamma såg förbryllad ut i några sekunder och släppte sedan ämnet.
"Gumman, imorgon får du hjälpa mig att laga maten inför midsommar.  Och jag har fått äran att göra tårtan i år! Åh, vi ska göra den så god snuttegull." Jag hatade när hon kallade mig snuttegull. Det fick mig att känna mig som en femåring.
"Kan inte Gunnar hjälpa dig då?"
"Nej, Gunnar har fullt upp med altanen! Jag behöver din hjälp. Sen vill jag spendera lite tid med dig snuttan, vi träffas så sällan annars tycker jag."
"Mamma, vi träffas varje dag"
"Ja, men vi umgås inte. Nu är du så stor så snart kan jag inte kräva tid av dig mer. Snälla lilla vännen"
"Ja, okej då." Man såg hur mamma sken upp. Hon gick upp och kysste mig på kinden. "Du är bäst, du och Gunnar, ni är bäst! Jag är så lyckligt lottad! Kom Gunnar, nu ska vi dansa!" Hon satte igång Lasse Stefanz och drog Gunnar nära intill sig.

Dagen efter bestod av potatisskalning, dillhackning, jordgubbssnoppning och annat matrelaterat. Midsommarfirandet var ett knytkalas, men alla visste att mamma alltid gjorde massor av mat. Fast tårtan brukade göras av en grannfru, som var konditor, till mammas stora förtret. Men, nu hade de skiljt sig och hans nya kvinna var tio år yngre och kunde knappt göra snabbmakaroner. Mamma sa förstås till alla att hon beklagade att Frun och han inte kunde hålla sams, men mamma log inombords. Hon visste att i år, skulle hon äntligen få göra tårtan hon längtat efter att göra de senaste tio åren. Hon var verkligen lycklig, inte bara över tårtan. Sedan var den stora dagen, dagen då mamma skulle få skylta med sin matlagning och sin Gunnar. Hon hade dagen till ära en rosett i håret, och tyckte att jag också skulle ha detta. Hon hade även köpt en sockersöt vit klänning med små volanger på. Jag hade aldrig burit den om jag inte hade vetat hur glad det gjorde mamma. Jag orkade inte bråka, så jag satte på mig klänningen som fick mig att se fem år yngre ut.
"Åh, min lilla flicka" Sa mamma förtjust.
"Nu ska vi locka ditt hår!" Visserligen hade jag inget emot att locka håret, men mamma försökte verkligen få mig att se ut som Guldlock. Tidigt på morgonen begav vi oss till ladan. Den var pyntad med svenska flaggor och björkris. Långbordet var utsatt och dukat. Ute på gården låg stången och några av grannarna hade redan börjat göra vid den. Adam smög fram till mig,
"Ska du med och plocka blommor, till stången?" Sa han med en snäll ton. Han såg ganska söt ut, han hade finkläder på sig. En liten fluga kring halsen. "Ja, visst"
Vi plockade blommor längs vägkanten och höll oss ganska tysta. Jag kunde se hur han sneglade åt mitt håll, tills jag vände mig åt hans.
"Det finns nog många blommor närmre vattnet" Sa han och sprang ner mot stranden. Väl framme såg jag ekan flyta ute på havet. Vi hade nog inte strandsatt den ordentligt dagen innan. Jag fick dåligt samvete, men även en äventyrskänsla inom mig. När jag stod och kollade på en blåsippa i gräset kände jag en arm om min midja.
"Hittar du något?"
"En blåsippa" Sa jag och plockade upp den och gick.
"Låtsas inte att du inte är intresserad av mig, Elvira. Jag vet att du är det."
"Jag låtsas inte, jag är inte intresserad." Sa jag irriterat. Han var så självupptagen. Jag fortsatte:
"Du var så snäll när vi var små, men när vi växte upp så blev du populär och ytlig. Bara för jag var din vän, betyder inte att jag var kär i dig. "
"Men vem är du kär i då?!"
"Ingen. Kärlek är inget för mig."
"Så kan man inte säga"
"Du har inte vuxit upp med skilda föräldrar"
"Eller med en mamma som knullar runt!" Vräkte han ur sig
Jag gav honom en arg blick. Nu fick det vara nog.
"Leta upp Sofie och fråga om hon vill plocka blommor. Jag står inte ut med dig" Sa jag med en suck. Jag vände mig om och började gå hemåt.
"Nej, men förlåt. Alltså, fan, ta det inte så Elvira." Jag svarade inte ens. Jag visste vart jag var på väg.
Jag tryckte på dörrklockan till det gröna huset.
"Kommer du till ladan ikväll?" Frågade jag Viktoria.
"Jag antar det. Ska du?"
"Ja." Sedan kollade hon på mig och började bubbla av skratt.
"Vad fan har du på dig? Du ser ut som en docka. "
"Tack, så nu är jag ful också."
"Nej, men det är inte du."
"Nej."
"Varför kommer du hit, egentligen?" Frågade Viktoria med allvarlig ton.
"Jag vet inte. Jag bara hamnar här. Det känns naturligt" Hon såg konstigt på mig. Som om jag dolde något. Men det gjorde jag inte, eller?
Jag hörde hur Johnny började spela dragspel, vilket tydde på att dansen skulle börja. Jag tog Viktoria i handen och drog med henne upp till granngården.
"Ska jag dansa? Ser jag ut som en person som dansar?" Skrek hon upprört på vägen dit. "Kom igen, ha lite roligt" och så hoppade vi in i groddansen. Efteråt blev det mat, och sedan tipsrunda. Vissa, som Gunnar och mamma, tog det dödligt seriöst, även om de var fulla.
"Ska vi verkligen gå på tipsrundan?" Frågade Viktoria.
"Ja, vi kan vinna det här ju!" Sa jag med kämparglöd i rösten medan jag såg hur mamma och Gunnar försökte svara på första frågan.
"Jag har en bättre idé" Jag följde efter henne in i ladan, där det var tomt på människor. Hon tog en skål med jordgubbar och en flaska vin och viskade "Följ efter mig" i mitt öra. Det kittlades både obehagligt och behagligt mot min hals.
Jag följde henne upp på en stig som ledde upp på en liten kulle. Längst upp på kullen satte vi oss. Utsikten var underbar.
"Ser du ekan?" Frågade hon och skrattade. Jag nickade och log tillbaka.
"Elvira, är du...?"
"Nej, nej, nej nej, gud nej! Eller, jag vet inte."
"Du är så förvirrande ibland. På ett mystiskt vis"
"Tack, men jag är nog bara förvirrad egentligen." Hon log mot mig. Visst var hon vacker, jag frågade mig själv: Får jag tycka att hon är vacker?
"Fryser du?" frågade hon.
"Nej"
"Jag gör det. Jag hämtar en filt." Hon rusade ner för kullen. Jag fick en stund att fundera på om jag var i en identitetskris, eller om jag faktiskt var förälskad i den äventyrliga Viktoria. Jag hade aldrig varit kär, så hur skulle jag veta?
Viktoria kom tillbaka med ett grönblommigt täcke över axlarna. Hon satte sig bredvid och la det över mina axlar också.
"Din mamma gillar verkligen grönt" sa jag och skrattade.
"Styvmamma. Mamma hatar grönt."
"Förlåt."
Mörkret började falla över havet.
Jag kände hur hennes hand trevade efter min. Skulle jag ge efter? Det gjorde jag. Det kändes oskyldigt.
"Är du rädd nu då?" Frågade hon
"Nej, inte ett dugg." Sa jag glatt. Man kunde höra att folket hade anlänt till ladan igen. Det sjöngs sånger och glas gick i kras.
Vi satt där, som i en fridfull och fördomsfri värld, med täcket över våra axlar. Det var en underlig känsla, att det som ansågs vara fel, kändes så rätt. Något så oskyldigt som en hand, kändes så varmt inombords. Jag kände mig inte som ett monster, jag kände mig inte sjuk. Jag kände mig bara kär. Jag la mitt huvud mot hennes axel en stund och njöt av solens nedgång och stjärnornas uppväckelse. Jag beundrade hennes konturer, de raka vackra konturerna. Hennes gåtfyllda melerade ögon. Hon såg på mig, oroligt.
"Är du säker på att..?" Längre hann hon inte, innan jag tystade henne med en mjuk kyss. Den var som blöt bomull som omslöt alla sår. Allt jag som aldrig känt, väcktes till liv i några sekunder.
Hon såg på mig, jag såg att hon var sorgsen. Hennes ögon var tårfyllda, men hon tog ändå tag i mig och kysste mig. "Ingen kan hitta oss här" Sa hon. Jag hörde min mamma ropa. Viktoria nickade åt mig, och jag gick.

Dagen efter gick jag och hämtade posten. I posten låg ett brev med mitt namn på, utan frimärke och avsändare.
I brevet stod: Under det grönblommiga täcket, finns vår egen värld. Möt mig klockan 00.00" Under dagen väntade jag på natten. Första gången i mitt liv längtade jag efter mörkret. Plötsligt skyddade natten mig, blev min vän. Jag smög ut ur fönstret och sprang försiktigt på grusvägen upp till kullen. Jag såg hennes konturer i mörkret och rusade fram. Jag satte mig bredvid, tätt intill. Hon la sig ner, så jag gjorde det samma. Täcket la hon över oss, som ett skydd. Hon tände en ficklampa och det kändes som en liten koja. Vi låg där och såg på varandra, och pratade om livet. Jag insåg att jag aldrig riktigt pratat med någon om livet. Ni vet "Hur är det?" Svar; "Bra" sedan punkt. Inget mer. Livet talas inte tillräckligt om. Men vi talade om livet och varenda detalj som medförde. Vi både skrattade och grät, men den enda som såg och hörde oss var den ljuva sommarnatten. Tillsist somnade jag i famnen på henne, blottade för himmelen. Jag vaknade upp till fågelkvitter och rusade upp. "Vi ses inatt igen" viskade jag i hennes öra. Jag kysste hennes rosiga kind och begav mig hemåt.
Där på kullen, spenderades många sommarnätter. Jag blev expert på att krypa ut genom mitt trånga fönster och rusa upp tyst till kullen. Men alla sagor slutar inte med "och de levde lyckliga i alla sina dagar". En morgon, väckte fågelkvittret varken mig eller Viktoria. Det grönblommiga täcket kunde inte skydda oss längre, när Adam, på väg ner till havet för att fiska, såg oss. Vi sov tryggt som små barn i varandras armar. Adam sprang till Mamma och Gunnar och väckte dem, drog med dem ner, så de fick se oss ligga tätt intill varandra.
 "Å kära nån!" Skrek mamma. Jag öppnade ögonen.
"Vad håller du på med?" Skrek hon och började dra i mig. "Nej, Elvira, Nej! Du är mitt enda barn! Du får inte! Nej! Min lilla flicka!" Hon betedde sig som en galning. Gunnar försökte lugna ner henne.
"Det är bara en period, en identitetsskris. Det växer bort." Då blev Viktoria upprörd
"Växer bort? vad tror du att detta är, en sjukdom?"
"Ja, vad ska det annars kallas. Det är ju inte naturligt i varje fall!" Sa Gunnar och försökte låta vis. Jag var som förstenad. Jag kunde inte få ur mig ett enda ord. Var det en illusion, allt det där jag känt? Mamma och Gunnar drog hem mig till stugan. Mamma grät och skrek upp mot himmelen: "Vad har jag gjort för fel?". På natten rymde jag ut ur fönstret igen, bort till kullen. Viktoria var inte där. Mamma förbjöd mig att gå ner och störa hennes familj. Hon sa att hon hade pratat med dem och de hade kommit överens om att "hålla ungdomarna borta från varandra".

Nu när vi är på besök hos mamma passade jag på att gå ner till Viktorias gamla stuga. Det är en av hennes syskon som äger den nu. På tork hängde det grönblommiga täcket och följde vinden likt en flagga, som symboliserade allt vi var. Jag bestämde mig för att hitta Viktoria. Tacka hennes syster för adressen och säg förlåt för att jag tog med mig täcket, men jag kände att det tillhörde oss. Mig och Viktoria alltså, inte mig och dig. Förlåt för att jag inte kommer vara hemma när du ser det här. Jag älskar dig Henrik, men inte på rätt sätt. Hälsa barnen att mamma kommer bli lycklig nu.