Är det inte typiskt, att när man planerat och sett över varje detalj, plötsligt känner hur ögonen tåras och allt krymper ihop till en knytnäve i magen, för ynka tre veckor? Vi har ju varit ifrån varandra så länge, ändå fruktar jag det så. Kanske ska det helt enkelt vara så. Men när jag står här och packar väskan, känner jag plötsligt att det vore skönt att vara hemma och bara bo i Dennis famn istället, Europa, vad ska jag där och göra?

Sedan kommer jag ihåg alla mornar jag gått upp och åkt tåg, för att jobba, för att få åka. Då jag alltid haft i tanke; kom ihåg vad du gör det här för. För tågluffen. Och nu sitter jag här och vill vara hemma. Är det inte typiskt? För jag vet, att jag egentligen inte vill vara hemma. Jag vill bara vara med Dennis, som jag alltid vill. Nej nu, nu ska jag sluta tramsa och packa vidare. Jag får inte vara sånn här, inte nu. Jag har inte fått nått utbrott innan, jag har varit helt lugn och bara glad och uppspelt. Men nu, nu kommer attacken. Jag behöver min Dennis. Det är farligt, riktigt farligt. Det är helt sinnessjukt vad man kan älska någon.

ps. jag är sjukt nervös. ds.
Men snälla, väck med stenen i magen, någon som har ett tips?