S som i Sångerska - eller hur jag inte blev något.
Popstjärnedrömmen började egentligen redan som väldigt liten. Mamma sjöng alltid godnattsånger för oss. Det var antagligen de där john blund sångerna och min favorit om "en liten kittemitt som tatt och tola tig" som fick mig att vilja börja sjunga. Mamma sjöng mest hela tiden för oss, för hon hade en idé om att det fick oss att lära oss saker. Mamma formulerade till och med egna små sånger till oss.
Dock ska sägas att mamma inte har någon vidare sångröst. Det är inget jag ärvt. Men den kreativitet och vilja min mamma hade, fördes vidare.
Jag minns ögonblicket då jag bestämde mig. Det är möjligt att det är en efterkonstruktion, såsom många barndomsminnen är, men jag är nästan säker. Jag var runt fem och satt och kollade på fem myror är fler än fyra elefanter.
De kom till bokstaven s. Magnus och Brasse rabblade yrken på S men inget ville Eva ha. För hon skulle bli S som i sångerska.
Och det skulle jag med.
Jag gick in till Mamma i köket och sa att jag också skulle bli sångerska. Jag skrevs in i en kyrkokör och fick börja på piano. Jag började skriva sånger, främst när jag satt och gungade i äppelträdet i vår trädgård. Vissa spelade mamma in på kassett, men vissa finns också kvar i minnet. En av de som spelades in hette "Nämen åh vad jag letat efter dig" som handlade om någon som hade tappat bort sin bästa vän men funnit den igen.
När vi åkte bil så sjöng jag jämt. Jag satt med hörlurar men sjöng ut. Mina äldre bröder irriterades väldigt mycket, men mina föräldrar sa alltid att de skulle låta mig sjunga.
En av mina genombrott var när blyga lilla jag valdes till huvudrollen i musikalen vi skulle göra med kören. Jag minns än hur chockad jag var. Jag hade inte räknat med något solo nr. Musikalen handlade om människokroppen och jag skulle spela hjärtat.
Efter det fick jag självförtroende. Drog mig ur kyrkokören, för jag var inte kristen och började istället på musikskolan. Då började jag få sjunga på varenda konsert och jag älskade det. Älskade att blomma ut på scenen.
Jag startade mitt första band i tredje klass. Det var jag och två tjejer till. Vi bytte namn mest hela tiden och tränade mestadels på att skriva autografer. Vi skrev faktiskt två låtar, den ena var "ser du mig" som egentligen var en svensk text på Destinys Childs "say my name" samt "Brinner för dig". "Brinner för dig" skickade vi in till lilla melodifestivalen, vi kom dock inte vidare.
Tjejbandet splittrades efter nederlaget. Jag fortsatte skriva låtar och började så sakteliga lära mig ackord. I nian startades mitt andra band, "The Diary of a Liar". Vi var också bara tjejer och skrev faktiskt inte en enda låt. Vi spelade endast covers, men vi hade ganska kul. Oftast hängde vi bara i replokalen som vi sprejade med silverfärgsspray. Vårt stora gig var dagen innan skolavslutningen.
Då sjöng jag också upp en egen låt som jag kompade alldeles själv, för första gången. Jag hamnade i lokaltidningnen och kände mig nöjd. Jag minns inte ens hur den går nu, men jag vet att den var ganska smörig.
Jag valde estetisk linje på gymnasiet och började skriva låtar på allvar. Problemet var att jag fortfarande var blyg och skämdes över mina förmågor. I slutet av första gymnasiåret sjöng jag upp för betyg i Sång A med min egen låt. Det kändes som en vinst.
Någonstans backade jag ändå tillbaka under gymnasietiden. Hemma var jag van vid att alla ögon var på mig och att jag hade plats på varje konsert. I den nya staden och nya skolan var inte detta längre självklart. Det var svårare att ta plats än att få plats tilldelad, insåg jag.
I trean sa jag till. Jag såg till att jag hamnade i den ensemble jag ville vara i och fick den sånglärare jag ville ha. Jag slutade bittra och agerade istället. Detta resulterade i ökat självförtroende och mer sjungande.
Sedan tog gymnasiet slut och jag försökte möta verkligheten genom att läsa vidare på universitetet. Jag kände mig ung och tänkte att jag inte behöver lägga drömmarna på hyllan. Men jag är inte ung. Inte i pop-branschen.
Kanske måste jag acceptera att dessa drömmar aldrig kommer besannas. Jag har inte riktigt motivationen att försöka, tyvärr. Mestadels för pessimismen jag känner. Om jag hade trott på mig själv hade jag kanske redan varit popstjärna, men tyvärr tror jag inte att jag har något annorlunda från någon annan. Och även om det vore så, är jag nog inte det som efterfrågas.
Samtidigt ser jag mig själv när jag är gammal, som ångrandes lider över att jag aldrig ens försökte. Jag tillhör ju generationen som växt upp med att blivit intalad att man kan göra allt, samtidigt som man inte ska ta för mycket plats. Det är väldigt problematiskt. Jag försöker fråga mig själv om jag bara borde satsa, men då stänger jag plötsligt en annan dörr. Jag jobbar frenetiskt för att hålla alla dörrar öppna.
Och jag tänker inte stänga dörren till sångerska-drömmen. Inte när jag tänker på femåriga jag eller åttiofemåriga jag. Båda ska vara nöjda.
Popstjärnedrömmen började egentligen redan som väldigt liten. Mamma sjöng alltid godnattsånger för oss. Det var antagligen de där john blund sångerna och min favorit om "en liten kittemitt som tatt och tola tig" som fick mig att vilja börja sjunga. Mamma sjöng mest hela tiden för oss, för hon hade en idé om att det fick oss att lära oss saker. Mamma formulerade till och med egna små sånger till oss.
Dock ska sägas att mamma inte har någon vidare sångröst. Det är inget jag ärvt. Men den kreativitet och vilja min mamma hade, fördes vidare.
Jag minns ögonblicket då jag bestämde mig. Det är möjligt att det är en efterkonstruktion, såsom många barndomsminnen är, men jag är nästan säker. Jag var runt fem och satt och kollade på fem myror är fler än fyra elefanter.
De kom till bokstaven s. Magnus och Brasse rabblade yrken på S men inget ville Eva ha. För hon skulle bli S som i sångerska.
Och det skulle jag med.
Jag gick in till Mamma i köket och sa att jag också skulle bli sångerska. Jag skrevs in i en kyrkokör och fick börja på piano. Jag började skriva sånger, främst när jag satt och gungade i äppelträdet i vår trädgård. Vissa spelade mamma in på kassett, men vissa finns också kvar i minnet. En av de som spelades in hette "Nämen åh vad jag letat efter dig" som handlade om någon som hade tappat bort sin bästa vän men funnit den igen.
När vi åkte bil så sjöng jag jämt. Jag satt med hörlurar men sjöng ut. Mina äldre bröder irriterades väldigt mycket, men mina föräldrar sa alltid att de skulle låta mig sjunga.
En av mina genombrott var när blyga lilla jag valdes till en av huvudrollerna i musikalen vi skulle göra med kören. Jag minns än hur chockad jag var. Jag hade inte räknat med något solonummer. Musikalen handlade om människokroppen och jag skulle spela hjärtat.
Efter det fick jag självförtroende. Drog mig ur kyrkokören, för jag var inte kristen och började istället på musikskolan. Då började jag få sjunga på varenda konsert och jag älskade det. Älskade att blomma ut på scenen.
Jag startade mitt första band i tredje klass. Det var jag och två tjejer till. Vi bytte namn på bandet mest hela tiden och tränade mestadels på att skriva autografer. Vi skrev faktiskt två låtar, den ena var "ser du mig" som egentligen var en svensk text på Destinys Childs "say my name" samt "Brinner för dig". "Brinner för dig" skickade vi in till lilla melodifestivalen, vi kom dock inte vidare.
Tjejbandet splittrades efter nederlaget. Jag fortsatte skriva låtar och började så sakteliga lära mig ackord. I nian startades mitt andra band, "The Diary of a Liar". Vi var också bara tjejer och skrev faktiskt inte en enda låt. Vi spelade endast covers, men vi hade ganska kul. Oftast hängde vi bara i replokalen som vi sprejade med silverfärgsspray. Vårt stora gig var dagen innan skolavslutningen.
Då sjöng jag också upp en egen låt som jag kompade alldeles själv, för första gången. Jag hamnade i lokaltidningnen och kände mig nöjd. Jag minns inte ens hur den går nu, men jag vet att den var ganska smörig.
Jag valde estetisk linje på gymnasiet och började skriva låtar på allvar. Problemet var att jag fortfarande var blyg och skämdes över mina förmågor. I slutet av första gymnasiåret sjöng jag upp för betyg i Sång A med min egen låt. Det kändes som en vinst.
Någonstans backade jag ändå tillbaka under gymnasietiden. Hemma var jag van vid att alla ögon var på mig och att jag hade plats på varje konsert. I den nya staden och nya skolan var inte detta längre självklart. Det var svårare att ta plats än att få plats tilldelad, insåg jag.
I trean sa jag till. Jag såg till att jag hamnade i den ensemble jag ville vara i och fick den sånglärare jag ville ha. Jag slutade bittra och agerade istället. Detta resulterade i ökat självförtroende och mer sjungande.
Vid slutet av sista gymnasieåret sa min pianolärare till mig att jag kommer att bli något. Det var svårt att poängtera vad, men jag skulle på något vis bli känd.
Sedan tog gymnasiet slut och jag försökte möta verkligheten genom att läsa vidare på universitetet. Jag kände mig ung och tänkte att jag inte behöver lägga drömmarna på hyllan. Men jag är inte ung. Inte i pop-branschen.
Kanske måste jag acceptera att dessa drömmar aldrig kommer besannas. Jag har inte riktigt motivationen att försöka, tyvärr. Mestadels för pessimismen jag känner. Om jag hade trott på mig själv hade jag kanske redan varit popstjärna, men tyvärr tror jag inte att jag har något annorlunda från någon annan. Och även om det vore så, är jag nog inte det som efterfrågas.
Samtidigt ser jag mig själv när jag är gammal, som ångrandes lider över att jag aldrig ens försökte. Jag tillhör ju generationen som växt upp med att blivit intalad att man kan göra allt, samtidigt som man inte ska ta för mycket plats. Det är väldigt problematiskt. Jag försöker fråga mig själv om jag bara borde satsa, men då stänger jag plötsligt en annan dörr. Jag jobbar frenetiskt för att hålla alla dörrar öppna.
Men jag tänker inte stänga dörren till sångerska-drömmen. Inte när jag tänker på femåriga jag eller åttiofemåriga jag. Båda ska vara nöjda.
Jag var gjord för dagar med dig
jag var gjord för dagar med dig.
kan vi skratta i kapp en kväll igen
rör mig där du kittlar mig mest
jag vill bli din om och om igen
försöker säga något du aldrig hört
men jag är bara som dig
och vi är bara människor
skrapsåren trycks mot oss
men vi kysser ändå
kanske vet vi lite mer att vi finns
när du blöder
jag var gjord för dagar med dig
med flätade fingrar
och de konstanta lätta skratten
att undra vad du skrattar åt
men att liksom bara veta
att du är gjord för dagar med mig
00.27
Har en slem-klumps dag/vecka/månad
bara håll mig
så jag kan känna mig mänsklig igen.
