Så förbannat besviken på lars winnerbäcks nya skiva. var tog kära lasse vägen?
Det låter bara 80-tal, vilket för mig var den förlorade musikdeceniummet..
Jag blir så ledsen. Lasse är död. Nu finns bara något syntetiskt piano i bakrunden.  För mycket uppbeat. För mycket trummor.

Men hoppet är inte ute än. Den lugnaste låten på skivan, "Du min vän i livet"  är bra. Fin och hans skrovliga röst kommer fram. Texten kommer fram och dränks inte av trummor och syntar.  Lika så "Jag fattar alltihop" är ganska fin.

Samtidigt brukar jag vara kritisk till en början till winnerbäcks skivor, men de växer på en. Jag beundrar hans vilja att inte stanna i något, förändra sig och testa allt. "Berätta hur du gör" är också ganska vacker.

Nej man får väl köpa den ändå och hoppas på bättre tider. Kanske snubblar Lasse in på något fantastiskt igen en dag. Men besviken är jag. Inte förväntade jag mig en blandning av Kent, thåström, melody club sound. Han låter lite också som Leonard Cohens nyare skivor, vilka jag direkt raderade från datorn och lyssnar bara på de gamla.

Nej Lasse har snubblat in på ett spår jag inte alls tycker om. Nej tack.

Det essentiella faller så ofta i glömska,
när du ser dig omkring.
Saker är vackra även om de felar,
snälla, minns vad som egentligen spelar någon roll
inte är det smutsiga kastruller och glömda kavajer,
som du vill älska mig för.

Är det tragiskt att vi trampat upp ett spår?
jag vet i varje fall min väg tillbaka,
för vi har båda någon annanstans att gå
Älskling, jag vet att du hatar slentrian
men jag måste få rytm på mitt levande
Håll om vad som kan komma att krossa och sluta krossa mig

jag vill inte falla ner bland all den bråten
som inte är perfekt nog,
för din bokhylla

Imorgon ska vi på Opera i malmö. Askungen mer specifikt. Vi får dessutom några timmar att göra lite vad vi vill. Då ska jag gå på myrorna, monki, indiska och allt fint. Spendera lite pengar fast jag egentligen inte vill, men jag vill känna mig fin. Ibland blir jag arg på mig själv för jag inte kan känna mig fin i gamla kläder, även om de faktiskt är fina. De blir så uttjatade. Man känner sig så mycket finare i nya fina saker (ev nygamla, så att säga).
Jag har spanat in både vinterjacka och skor på monki på deras hemsida. Nu hoppas jag bara de har dem. Så ska jag bli så fin så fin. Usch, materialistiska värld, jag vill inte vara en del av den. Men fan, det är jag verkligen.

Egentligen behöver man nästan ingenting. Man bara skapar en jävla massa behov. Jag vill inte ha behov. Ska fan bli buddist. Nej, jag köper en blå duffel istället..

Behöver jag skriva något alls? Nej, jag låter videon tala för sig själv. Låter Palme tala för mig

Din andning blev djupare, snart var du borta. Alldeles snart kunde jag inte längre kyssa dig. Du slets bort från mig.
Ljuset föll så overkligt på din kala panna. Dina hårstrån bildade en lustig skugga, som en slingrande orm längs dina sovande ådror. Ormen som äger den förbjudna frukten. Din sköra porslinshy, så vit att den skrämmer vissa. Bara felfriheten skrämmer mig så. En påminnelse om att jag aldrig mer kommer vara dig så här
nära.

jag vill ut och resa igen. Snart. Fort.
Jag kan inte förstå mig på folk som aldrig har rest. Det måste kännas som om man lever i en glaskupa eller något.
Att se världen hör till att leva i världen, tycker jag. Vi har antagligen bara ett visst antal år här på jorden, och då ska man ju passa på att se vad den har att erbjuda. Inte sitta i skruttiga Osby och kolla ut genom fönstret. Nej resa är ett måste.

Paul Ankas fru, en av "hollywoodfruarna", är i hetluften just nu. Hon vill in i den svenska politiken, men varken Moderaterna eller Kristdemokraterna tycker hon passar in med sina åsikter. Hon vill bli en förebild för svenska kvinnor, att svenska kvinnor ska vara snygga för sin man och tillfredsställa mannens behov. Nej, detta är inget jag hittar på. Anna Anka har publicerat en debattartikel på Newsmill, läs den här. Jag tänker skriva valda delar.

"Det var så skönt att komma till ett land där män vet hur man beter sig mot en kvinna. Här tar männen hand om allt det ekonomiska, allt annat är en förolämpning mot både kvinnan och mannen i förhållandet. Överlag har amerikanska män oändligt mycket mer stil än svenska män. Går du ut på en affärslunch händer det inte att kvinnan tar notan medan den svenska mannen inte drar sig för att förnedra kvinnan genom att låta henne fibbla med 20-lappar samtidigt som han sitter och räknar på vad hans del av notan gick på."

"Sedan har vi papporna. Svenska pappor är tragiska med sina blöjbyten och sin jämställdhet. En riktig amerikansk man får panik om han är ensam med barnet i mer än 20 minuter. Amerikanska pappor lagar inte mat och stryker inte, de jobbar och försörjer sina familjer."

"Sexuellt är det kvinnans skyldighet att se till att mannen är tillfredsställd, gör hon inte det får hon skylla sig själv om han är otrogen."

"Sånt förstår amerikanska kvinnor. Här håller inte mammorna på och tjatar på sina döttrar om utbildning och om att gå till college, utan om att hitta en idrottskille eller en kändis! Är det inte underbart?"


Jag vet vad ni tänker, många av er. Och jag hoppas verkligen också att det bara är uppmärksamhet hon vill ha, annars så är hon rent ut sagt en idiot. Det är absolut inte kvinnans skyldighet att se till att mannen är tillfredställd, och hon har ingen skyldighet att se snygg ut för någon annan! Och att svenska pappor ska vara tragiska för de arbetar för jämnställdhet? Ser hon inte förtrycken?
En människa med pengar kan inte vara objektiv, de har helt enkelt det för bra. Inte behöver de se bekymmerna med att en mamma måste vara borta från sitt jobb ett helt år för att ta hand om ett barn, när de inte ens behöver jobba själva. Käre vän, det verkar som du glömt bort hur världen ser ut utanför din lilla hollywood bubbla. Gå ut och ta lite luft, så ska du se att kvinnor gärna är med och hjälper till att försörja, och ser det mer som en skyldighet. Hon inser nog inte, att hon är helt beroende av sin man. Inte överhuvudtaget självständig. Hennes liv är uppbyggt kring hennes mans pengar.

som tur väl har inte denna artikel fått speciellt mycket positiv respons, utan tvärtom. För hon är absolut ingen förebild för svenska kvinnor, snarare ett skräckexempel på hur beroende man kan vara av en man.

Rätt på, mitt i prick, klockren, ja alla synonymer som kan kommas på, är denna. Den är helt enkelt så jävla bra. En klassiker bland mina youtube-favoriter.

Inte bara en av de bästa kärlekssångerna i världen, utan också vår kärlekssång.
Så fin version.

Är det inte underligt att två personer kan träffas och tycka om varandra. Man tänker inte på hur märkligt det egentligen är. Hur små oddsen är att man ska träffa någon man vill vara med. Någon som tycker om en tillbaka.
Det är så märkligt underbart, att ha någon så där som jag har dig. För det är en aning underligt att du älskar mig, kan jag tycka, men jag vill inte grubbla mer över det. Men hur fantastisk är det inte, att finna någon som tycker om även allt det svaga i en. Även det där man gömt och hatat i alla år. Plötsligt har det värde, plötsligt är det fint.
Plötsligt är man inte rädd för att vara naken, att visa upp sig själv.
Visst kan inte kärlek bara vara något kemiskt och vetenskapligt. Inte för mig, kanske kan jag överbevisas. Men för mig kan inte kärlek vara något konkret som kan skrivas ner i en bok. Och om man skulle finna att kärleken bara vara kemiskt och vetenskaplig, hur skulle vi kunna älska då?
Det är som emil jensen sjunger "hur lyckliga kan vi bli, vi som vet vad hjärnorna består av?" eller ja, hela den låten egentligen. Nej, berätta inte för mig om vad kärleken är. Vilka ämnen det innehåller och så. Det förstör allt.
Allt det är underliga, det som gör det så förbannat jävla fint och bra.

Jag kan aldrig riktigt ta det lugnt längre. Även om jag faktiskt tar det lugnt så är min hjärna ockuperad av allt jag måste göra men aldrig gör. Så imorgon ska jag göra de sakerna. De flesta. Skriva listor och så. Städa. Allt ska jag göra. Vara super ambitiös. Spännande och se om det blir så. Här ska vara så fint och jag ska kunna lägga mig och se på tv helt ostört.

Nu ska jag gå ner och göra frukost, koka ägg och så. Man får ju vara en bra värd.


men det känns lite mindre stressigt med denna vackra bild en ung paul mccartney.

Lyssnar på Leonard cohen och behöver plugga. Men är sugen på att spela och sjunga. Skriva lite låtar, jobba på projektarbete. Varför är jag inte det när jag måste göra det? Jo, för tvång är dåligt. Nej, nu får jag lyssna på Nietzches tips "älska vad du måste göra (du måste ändå göra det"), ge mig fan på det med andra ord.


Det är konstigt att man blir besviken över saker man förväntat sig. Det bevisar väl att det finns hopp i oss alla.

Den här artikeln är det jag talar om

Ja, det är svårt att inte skratta. Men, det är ju lite hemskt ändå.
Tänk om han bara hade varit ateist, då kanske han hade levt nu.
Värt att tänkas på

En trevlig helg. Nu sitter jag och fördjupar mig i 60 och 70 talets ljuva toner. Jag har inte gjort något sedan jag kommit hem. Fast jag måste. Fast jag borde. Mänskligheten i ett nötskal, att vi är så förbannat lata.

Klockan är halv tio, men daggen ligger som ett täcke över gräsmattan. Dagg är så vackert.
Jag sitter här i det lilla köket i gäststugan och hade tänkt plugga samhällskunskap. Men! Jag har inga post-it lappar. Katastrof, med andra ord. Men köket är mysigt. Litet och gammaldags. Blommiga tapeter i gult, blått och grönt klär väggarna. Och det klär dem väl. Dennis ligger och sover sött i rummet bredvid. Vill inte väcka honom.
Jag skulle nog kunna leva så här. Trångt i ett gammalt gästhus, med massor av dagg utanför fönstret varje morgon. Och en utsikt över havet har vi ju också. Havet är helt stilla. Så vaggande och magiskt att titta på havet. Mina föräldrar kan göra det i timmar. Min mage kurrar, så snart är det dags för frukost. Jag gillar lugnet, för det är precis vad jag behöver just nu.

Visst är det konstigt, att när man känner att man har mycket att göra och måste hinna med massor osv, så märker man hur man bara sätter sig ner och gör ingenting. Nu sitter jag här igen. Fast jag vet att jag borde plugga. Som vanligt! Ingen självdisciplin här inte! Nej, nu blev jag så förbannad på mig själv att jag ska se till att göra mig produktiv.  Nej! Det första jag ska göra är en plan över vad jag måste göra. Och när det ska göras. Ge mig deadlines. Jag är i behov av deadlines, annars händer det ingenting.

Sen är jag i behov av att ligga lite före, inte vara back. Blir jag back, får jag panik. Får inte hända. Detta ska bli ett bra pluggår, jag ska klara av det. Det ska bli bra! Du kan! Du är bra!

Ja. Nu ska jag gå då. Som jag sa efter halva inlägget. Jag ska förresten bearbeta min novell igen och skicka in den till en ny tävling, (skriva en ny är inte akutellt eftersom den ska vara inlämnad på lördag..Eller.. är det aktuellt? Nej där var jag optimistisk...)

Jag vill känna mig fin. Jag vill inte känna mig ivägen. Jag vill inte känna mig dum. Ändå känner jag mig som fulast, dummast och mest ivägen i hela världen. Okej, inte i hela världen, men ni fattar. Plötsligt inser man vilken idiot man är, alla ens jävla fel och alla ens jävla svagheter.

Det jobbiga är, att det är ditt fel.

jag ska skriva resten av min tankar på skrivmaskinen. Kanske hamnar de här en dag, en dag de slutar mena något för dig.

Ja, då sitter man och lyssnar på cornelis och upptäcker att håkan snott bitar av "En visa till Veronica"

1." Vad skulle vi annars göra" Nästintill samma melodi och samma text.
2. "Allt är bedrägeri, men det struntar jag i, för du har så mjuka läppar" Ja, ni håkan fans känner väl igen frasen kanske? Det enda som är skillnad är att håkan sjunger "För vi dansar" men i "en sång till veronica" så dansar de.

Tyvärr hittar jag ingen youtube-video på "En visa till veronica" men ni kan lyssna på den på spotify, här
Håkan hellströms "Kom igen lena" här


För er som inte följt mig i historien, publicerade jag på min gamla blogg ett långt inlägg med exempel på håkans tjuveri. Kanske dags att publicera den igen? För mig, blir han bara mer och mer överskattad hela tiden. Jag förstår verkligen inte den stora kärleken till denna bluff. Det är bara min personliga åsikt.

igår satt jag uppe och kollade på dokumentären "Världens lyckligaste folk".
Jag gick och la mig, upprörd och ganska skakad. Dokumentären handlar om Danmark och deras främligsfientliga politik, framför allt mot muslimer. Det är helt sjukt.

Det Danske folkepartiet har satt så stor prägel på Danmarks politik, att det är så läskigt. Det gick dessutom ganska snabbt. Plötsligt allierade de andra partierna sig med dem, för att vinna röster. Deras partiledare vägrar att prata med utländska journalister, bara en sånn sak. En småsak, men man förstår helheten. Kraven de sätter på flyktingarna som kommer dit, muslimerna då alltså, för vissa behöver inte göra någonting. Jag vill egentligen inte berätta mer om denna film, men ni bör se den. Det skrämmer mig, som fan.

Ni kan se den här